Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1931 skrev folkminnesinsamlare ner sju sägner om övernaturliga väsen i Kristianstad.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Kristianstads kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills sju sägner i databasen som kan kopplas till Kristianstads kommun. Tre handlar om troll och jättar.
I Vånga socken berättades det år 1922 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det finnes ett berg alldeles invid Vånga kyrka, i vilket troll fordom sägas ha funnits. En flicka, som en afton hade sin väg därförbi blev intagen i 'berget och man visste icke vart 'hon tagit vägen. Man sökte henne över allt, men utan resultat. Flickan var som. bortbiåst. Men så hände en söndagsmorgon att hon fått komma ut ur berget. I samma ögonblick började det ringa i kyrkan och därmed var förtrollningen bruten. Under det klockringningen pågick lyckades hon komma hem till den gård, där hon bodde och trollen hade icke mera makt med henne.
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Fjälkestads socken år 1922:
Vid Torsebro spökade det ofta. Framförallt i närheten av krutbruket. Och det må man icke säga något om, då man vet, att den ena krutkvarnen efter den andra där sprungit i luften och människor på ett hastigt sätt gått i evigheten. En afton sutto ett par av pigorna hos disponenten utanför dennes bostad. Som de sutto där i samspråk Bingo tvenne officerare förbi dem. De klirrade med sporrarna och skramlade med sablarna. "Såg du dem?" frågade den ena. "Ja", blev svaret, "men tig, kära du!" Man visste att det var spöken, och något främmande hade icke anlänt till gården.
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Oppmanna socken berättade om dem år 1922:
Det fanns i min barndom en gård i Oppmanna, där man trodde att tomtar eller annan dålighet drogo välstånd. Man sade de hade med Goe-Nisse att skaffa och att de mött hela lass med säd nattetid som kördes dit och lastades av. Naturligtvis togs denna från annat folk i trakten. Jag låg där en natt, och hörde själv hur det skrapade och dunkade på det ovanför mitt rum belägna magasinet. Det föreföll mig som om man där tömt stora säckar. Men ingen syntes. På morgonen talade jag om detta för drängarna och de sade att det skulle jag icke fästa mig vid, emedan sådant i den garden var vanligt.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Drakar och övernaturliga djur | Önnestads | 1931 | Här finns en bäck som rinner uppför en… (”Lindorm”, sida 1 av 2) |
| Spöken och gastar | Fjälkestads | 1922 | Vid Torsebro spökade det ofta. Framförallt… |
| Spöken och gastar | Kristianstads stad | 1922 | En min bror var under många år boende i… |
| Tomtar | Oppmanna | 1922 | Det fanns i min barndom en gård i… |
| Troll och jättar | Vånga | 1922 | Det finnes ett berg alldeles invid Vånga… |
| Troll och jättar | Fjälkestads | 1925 | En fjärdedels mil norr om Råbelöv ligger… |
| Troll och jättar | Fjälkestads | 1925 | På Hammarshus slott i Nosaby församling… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.