Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1941 skrev folkminnesinsamlare ner 58 sägner om övernaturliga väsen i Grästorp.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 58 sägner från åtta socknar som kan knytas till Grästorps kommun. De är nedtecknade av fyra folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest, 14 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Tängs socken berättades det år 1938 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Lyktgubbar, de sprang med lykta. Det var mest vid julen. Det var grannt att se, förstås, de sprang så det frasade. Men det var onda varelser, de däringa lyktegubbarna. De skrämde folk, när de gick till kyrka. Men jag var aldrig med om det, ja, till kyrkan gick jag, det var säkert det, men jag kom aldrig i följe med dem.
Sägnen hos Isof ( sida 6 av 54 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Tängs socken år 1938:
Trolla, de bodde inne i berga och där bakade de vasspannekakor. Och då dånade de och slog så! Jag var barn då, och ofta sprang vi dit bort till berga och lydde efter, och då hörde vi, hur det brakade så farligt, när de vände sina pannekakor. De hade så farligt mycket pengar därinne, skall jag säga 'na, men de var inte snälla, inte, de bara skällde på folk.
Sägnen hos Isof ( sida 3 av 54 i volymen)
Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Så här kunde det låta när man i Tängs socken berättade om dem år 1938:
En fick inte vissla, nähä, då locka'en på Skam. Och att sno händerna om varandra, det var lika uselt, det Det var ena gumma, som bodde upp i Täng, som alltid sa, att man skall inte stå och titta sej i spegeln för ofta, för då står "det som ont är," bakom och grinar. Själv hade hon en Jesusbild bakpå sin spegel.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 54 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 14 | Sådana såg berätt. ofta förr. En del… (”Lyktgubbar”, sida 5 av 80) |
| Troll och jättar | 13 | Troll |
| Djävulen | 8 | Vrida händer eller tummar om varandra… (”Djävulen”, sida 3 av 105) |
| Drakar och övernaturliga djur | 6 | Gädda |
| Tomtar | 5 | Tomtar talade de ju mycket om förr, de… (”Tomtar.”, sida 4 av 70) |
| Maran och varulven | 5 | Mara red en. En fick ligga och svettas om… (”Mara”, sida 29 av 100) |
| Tjuvmjölkande väsen | 5 | Di skulle stå tre torsdagskvällar vid en… (”Mjölkhare”, sida 13 av 80) |
| Vattenväsen | 1 | … Och han gick tre torsdagskvällar och… (”Vattenväsen”, sida 2 av 108) |
| Oden och osynliga hundar | 1 | Farbror hade varit till Grästorp. Efter… (”Skogsväsen. Odens jakt.”, sida 1 av 104) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.