Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1957 skrev folkminnesinsamlare ner 116 sägner om övernaturliga väsen i Eda.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 116 sägner från fyra socknar som kan knytas till Eda kommun. De är nedtecknade av sex folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 26 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Järnskogs socken berättades det år 1933 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
"En som var i sjön di kalla gasten." Han skulle vara farlig. Det skulle vara en som drunknat, å om han fick en annan att drunkna, så blev han fri". Vi hade en stor förskräcklig fågel i fjället som kallades "stenulven". Hanen skrev "ko-hu" å honan "ko-hi". Det var farligt att "skäcka" (härma) efter honom. En blev sjuk.
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 55 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Eda socken år 1938:
Det var en vallpiga som vallade kreaturen vid en säter. En dag, när hon var ensam i sätern, kom det troll till henne. Di klädde henne till den grannaste brud. Men innan de kom in, så hade hon tagit huvudduken och bundit om halsen på hunden och skickat hem honom. När han kom hem med kläder om halsen, så ana di oråd. Husbonden skyndade att sadla hästen och red till sätern. När han kom dit, så kastade han en yxa genom dörren, så att hon for över vallpigan. Då blev trollen rädda och ryckte av henne allt guld och fint, som de hade klätt på henne. Men kronan, som de hade satt på huvudet hennes, hann de inte att få med sig. Den tog husbonden och trollen hade inte makt med den, för yxan hade stått vid henne. Den kronan bar han till kyrkan. Det skall vara den grannaste krona som finnes. - Efter den dagen blev vallpigan som vilsen. Det blev ingen ordning på henne. Hon skulle åt skogen, för där hade hon sin käraste.
Sägnen hos Isof ( sida 12 av 88 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Eda socken berättade om dem år 1938:
Näcken lärde folk att spela. Han hade lärt Lomjansgutten att spela. Så var det en smed här som spela grönt. Han hade lärt av näcken. Han hade suttit vid en bäck i tre torsdagsnätter i rad. Första gången han gick till bäcken hade han en fårbog med sig och gav näcken, men han fick inte höra någon musik den natten. Tredje gången tog han ett kolår med. Men då spela näcken hela natten för honom. Och då fick han lära låter som han inte hört förr. Det var en smed här som hade blivit ”näckebeten” i ett finger. Det blev som en reva i fingret. För att näcken hade rivit honom i fingret, så skulle han ta dö på honom. Det v ar en kväll han var nere vid Vrångsälven och fiska och då blev han riven. På samma kväll veckan därefter gick han till älven med en ”ôfferpåse” som han hade gjort, och kastade i älven. Det var avbrutna knivuddar och sådant i påsen. I detsamma han kastade påsen, så hôjta de i åsen. Det bubblade och schasa i älven, och då sack näcken till botten. Dagen efter blev han bra i fingret. När en skulle bada, kastade en en sten ut i vattnet först för en skulle binda näcken. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 av 88 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 26 | … Di såg, när han sprang efter hjulbäcken… (”Lyktgubbar”, sida 34 av 88) |
| Troll och jättar | 22 | I Hongsåsen bodde en jätte, tala farmor… (”Jättar. Den dumme jätten. Aarne nr. 1165”, sida 39 av 102) |
| Vattenväsen | 13 | Ortens benämning på Näcken: Näck,… (”Näck och strömkarl”, sida 5 av 88) |
| Tomtar | 13 | … Så hade de alltid 'nisseflätor' i manen… (”Tomten”, sida 13 av 49) |
| Skogsväsen | 9 | "Skogråa" kalla de den som höll sig i… (”Skogsväsen”, sida 5 av 49) |
| Häxor och trollkarlar | 9 | Påskkäringarna var å skov av klockmalmen… (”Häxor”, sida 7 av 55) |
| Maran och varulven | 7 | ”Mara” kom ur luften. Hon kunde komma med… (”mara.”, sida 40 av 88) |
| Tjuvmjölkande väsen | 5 | "Pukharen" drog mjölk. Där di hade… (”Bjäran”, sida 30 av 88) |
| De underjordiska | 5 | Det var underjordiska jungfrur detta som… (”Älvor.”, sida 13 av 40) |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Det var själva den stygge som for i… (”drakar, ormar och fiskar.”, sida 1 av 100) |
| Djävulen | 2 | Djävulen var ute och åkte. Han skulle över… (”Djävulen”, sida 1 av 40) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | Det var gamla gubbar i Fjäll som tala om… (”Odens jakt”, sida 1 av 88) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.