Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1932 och 1945 skrev folkminnesinsamlare ner 34 sägner om övernaturliga väsen i Hjo.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 34 sägner från fem socknar som kan knytas till Hjo kommun. De är nedtecknade av åtta folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, sex stycken, handlar om spöken och gastar.
I Norra Fågelås socken berättades det år 1945 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var en tös, som tjänade piga på Almenäs. Hon hade sett en vit skepnad i trädgården en natt. Klockan var 12 på natten och hon kom hem och hade varit till en annan tös. Skepnaden försvann rätt in i herrgårdsbyggningen. Det var ingen dörr, där skepnaden gick in. Det spöket hade flera sett. Di trodde att det var någon, som gick igen och inte hade ro. Ibland gick det i trapporna. När di såg efter så var det ingen människa där. Det var ingen piga, som vågade att ligga ensam i ett rum. Di var rädda att de skulle få se spöken. Men far var inte rädd å sig. En gång kom han hem och tala om att han hade sett en huvudlös gubbe utmed vägen. Mor sade till honom att han inte skulle tala om det strax, för hon var rädd att han skulle bli sjuk. Men han klarade sig. Det var sådana människor, som inte hade gjort rätt för sig, som gick igen. När de gick igen så hade de inte något huvud. "Ligg där du skall vara", skulle man säga till spöket. Sedan var det inte farligt att en fick se det mer. Något lik som inte ruttnade vet jag inte något om. De döda visade sig som människor. Di hade svepningar på sig. Men huvud hade de inte något. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 av 24 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Norra Fågelås socken år 1945:
Det är ett berg, som heter Ringaberget. De gamla sade, att trollen höll till där. Om man kom till det berget om kvällen, så kunde trollen ta en. Det är konstigt med Ringaberget. Sörsidan går lodrätt ner som en vägg. Där lyste det i berget om kvällarna. Trollen satt och vakade över sina skatter. De hade både guld och silver, men en kunde inte komma åt det. När en kom i närheten av ljuset så slocknade det.
Sägnen hos Isof ( sida 23 i volymen i volymen)
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Grevbäcks socken berättade om dem år 1937:
Kolare kunde ibland sätta sin mila över en skogsråstig, o sen gick det ej att kola där. Det var en kolaren, som gjort så, o då öppna hon på kojdörren o sa': "Flött di mila!" Och milan slockna o gick inte alls, han måste flytta den, det behövdes bara en liten bit, men sen gick hon. Det tala far min om. Skogrån var hel o vacker framtill, men baktill var hon ihålig som ett tråg.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 22 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 6 | Det är inte länge sedan jag såg en… (”Lyktgubbar”, sida 1 av 24) |
| Troll och jättar | 5 | En bondhustru hade bryggat. Då kom ett… |
| Skogsväsen | 4 | Min farfar tala om, att hans far o en till… (”Skogsväsen”, sida 2 av 100) |
| Häxor och trollkarlar | 4 | Min mormor tala om påskkäringar, mormor… (”Häxor och trollkarlar”, sida 4 av 22) |
| Vattenväsen | 3 | … Näcken. Jag hörde näcken spela en kväll,… (”Vattenväsen”, sida 4 av 40) |
| Djävulen | 3 | … När de frågade, varför han skulle ha… (”Djävulen”, sida 2 av 102) |
| Tjuvmjölkande väsen | 3 | … Då förstod bonden att det var en… (”En sägen om mjölkharar”, sida 1 av 8) |
| Oden och osynliga hundar | 3 | Odens jakt har vi både hört och sett. Det… (”Odens jakt”, sida 1 av 40) |
| Maran och varulven | 2 | Min mamma hade sett maran. Det var en… (”Mara”, sida 25 i volymen) |
| De underjordiska | 1 | Det finns ett smycke i vår släkt och allt… (”Vättar”, sida 1 av 10) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.