Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Det finns inga sägner från Arvidsjaurs kommun i Isofs digitala folkminnesarkiv. Men från resten av länet har det berättats om bland annat troll och jättar.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Arvidsjaurs kommun har vi inte hittat några sägner i Isofs databas. Det betyder inte att berättandet inte förekom här, utan beror sannolikt på att de ännu inte har samlats in eller digitaliserats.
I Norrbottens län som helhet finns däremot 20 sägner, nedtecknade mellan 1925 och 1949. Flest handlar om troll och jättar.
I Piteå socken berättades det år 1925 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Piteå landsförsaml. Lilly Lundström 1925 Gamla folksagor från Piteå-trakten. En gammal saga från denna bygd är sagan om kyrkobygget. Den är ganska lik med den saga Tegnér berättar i sin dikt "Jätten Finn". Antagligt är att vårt kyrkobygges saga ursprungligen haft en annan form, men genom tiderna så småningom ändrats. Den lyder så: Sagan om kyrkobygget. Det var en förskräckligt ful jättegubbe, som bodde på berget Kalahatten. Till lynnet var han godmodig och ofredade därför inte alls människorna däromkring. Men fastän han var vida känd, var det ingen som visste hans rätta namn. Särskilt var han berömd för att vara en skicklig byggmästare. När sockenkyrkan i början av 1400-talet skulle flyttas från Kyrkbyn till Öjebyn, var det någon, som föreslog, att nog skulle jätten kunna bygga upp kyrkan åt dem. Ibörjan voro inte många villiga att bedja honom därom, därför att jätten var en hedning, och det var ju ett tempel, som skulle uppföras. Men det var inte lätt att få någon annan byggmästare, och allmogen enades därför om att bedja jätten bygga kyrkan åt dem. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 9 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Piteå stad år 1925:
Den här sägnen har hänt i byn Västerlansjö i Arlövs socker, Ångermanland i början på 1800-talet. Det var en gumma, som hade gjort upp med den onde att om denne gjorde henne och hennes man rika, skulle den onde i gengäld få smör av gumman varje gång hon kärnade. Bondfamiljen var barnlös. Men de hade tagit en släkting till gumman som fosterbarn. Gubben, dottern och tjänarna märkte flera gånger att när gumman kärnade smör, tog hon ett smörstycke och trillade det runt. Ett sådant smörstycke kallades "smörklänning". Smörstycket lade hon på en trätallrik, och bar in det i en kammare. Smöret försvann från tallriken, men ingen förstod var det tagit vägen. En dag när gumman hade kärnat, trillade hon en "smörklän- ning" och bad fosterdottern bära in den i kammaren. Hon hade inte tid själv. Gumman sade till flickan, att hon fick inte titta efter sig i dörren, när hon gick ut från kammaren. Men flickan var nyfiken som alla barn och vände sig om i dörren. Då fick hon se en stor, svart karl utan huvud sitta vid bordet. Han hade stora, långa klor på händerna. Klorna högg han i smöret. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 20 i volymen)
De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting. Så här kunde det låta när man i Jokkmokks socken berättade om dem år 1933:
Min farmor hon tjäna en gång i Jokkmokk-trakten, å där hörde hon talas om en piga, som en dag fann en poda i lagårn. Å hon tog ett rött band å knöt om benet på podan å sa: "När du får småfolk, så ska ja vara med." Pigan såg, att tiden snart va inne för podan. En dag kom en "mökare" till pigan å ba henne komma till dom, för hustrun kunde inte få barne, för de va bunde ett rött band om ben på henne. å då pigan kom dit va både podan och mökaren i människoskepnad. Pigan tog bort bande så kvinnan skulle kunna föda. Då sa hon till henne, att då hon kom hem, så skulle hon gå på vebacken, å plocka [...] å lägge i spisen på kvällen, å på morron skulle hon själv stiga opp å göra eld , så skulle hon få sin belöning. Pigan gjorde så, å på morron då hon skulle göra eld i spisen, va de [...] pengar istället för [...]. Hur de underjordiska hade de hos sej fick hon inte tala om.
| Väsen | Antal sägner i länet | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 10 | Trollen och fäbodplatsen Man hade anlagt… (”Jättar, tomtar, kloka, m. m.”, sida 3 av 9) |
| Spöken och gastar | 3 | Hustrun till Sjul Andersson, en fjällapp… |
| De underjordiska | 3 | När en gumma skulle mjölka en gång, fick… |
| Maran och varulven | 2 | Det var i en by ett folk som hade en ko,… |
| Häxor och trollkarlar | 1 | Det var en de kallade Trehörningsgubben;… |
| Djävulen | 1 | … Djävulen stod utanför ringen och… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.