Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1947 skrev folkminnesinsamlare ner 54 sägner om övernaturliga väsen i Tidaholm.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 54 sägner från 13 socknar som kan knytas till Tidaholms kommun. De är nedtecknade av åtta folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, tolv stycken, handlar om spöken och gastar.
I Agnetorps socken berättades det år 1945 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det finns en äng på Hellidsberget som har varit något konstigt med i alla tider. Det är i närheten av Stockholmsledet. När det blir omkring midsommar, så går allt gräset bort. Det är som en väg på 30-40 meter. Det blev bara jorden kvar. Det är en spökväg. När inte folk är seliga i graven, så kan de få gå och vanka fram och tillbaka på ett ställe på det viset.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 2 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Acklinga socken år 1931:
Bergatroll kom å lånte dricka på ett ställe, för di torde aldri' neka dom. Å när dä va' leet en ti', kom trollet å betala igen 'et. Då sa' dä: "Drick ur ölet å bränn upp karet å smi' om järnet, för ingen man i Bôlum känner sitt kar i kôlum." Trollet hade la' stulet dä i Bolum, antar ja'. Å ena natt hade ett bergatroll kommet fram å böstat upp en torpare. Då hade dä en gres på röggen å ville byta gres mä torparn'. Dä ä sån't som mor talte om.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 10 i volymen)
Mjölkharen, bjäran och puken var väsen som en häxa skapade för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Bjäran gjordes av garn, stickor eller trasor och fick liv genom trolldom. Många sägner handlar om hur någon sköt en mjölkhare med silverkulor. Så här kunde det låta när man i Dimbo socken berättade om dem år 1946:
Det var kreatur som blev mjölkade av mjölkharar. Jag kommer ihåg att det förekom i Ottravad. Det var en käring, som hade mjölkharar, som drog mjölk till henne. Han mjölkade andras kor. Det var en gumma i Strängshemmet, som skulle ha dessa harar. Men så var det en knekt, som hade hittat på, så han kunde skjuta mjölkharar. Han sköt hararna med kulor, som han hade lagt silver i.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 2 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 12 | Gasten är en ond ande. De fick köra säd… (”Gasten”, sida 10 av 76) |
| Troll och jättar | 6 | Det kom en trollkvinna till en gård och… (”Trollet lånar dricka”, sida 8 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 6 | Jag har hört en sägen att på ett ställe… (”"Bodrag" (härmask)”, sida 7 i volymen) |
| Skogsväsen | 5 | Det var aldrig säkert om man gick genom… (”Skogsväsen”, sida 1 av 22) |
| Vattenväsen | 4 | En dag kom jätten Gunnar Börjesson… (”Jätten och sjöjungfrun”, sida 3 av 20) |
| Tomtar | 4 | … Det berodde på att han hade tomtar, som… (”Tomtar.”, sida 7 av 76) |
| Djävulen | 4 | I backen nermot kyrkan (vägen från Tiarp… (”Djävulen”, sida 1 av 76) |
| Maran och varulven | 4 | Det var inte alla som var utsatta för… (”Mara”, sida 6 av 26) |
| Oden och osynliga hundar | 4 | Det gick en man uppe på Velinga-berget,… (”Odens jakt”, sida 1 i volymen) |
| De underjordiska | 2 | Älvadansen utfördes av älvor över kärren,… (”Älvor”, sida 12 av 58) |
| Drakar och övernaturliga djur | 2 | … Då fick han se en väldigt stor orm, som… (”En drakorm.”, sida 13 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 1 | Det var en påskakäring som hade gett sej… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Tidaholms kommun ligger i trakterna kring mellersta Västergötland där sägner om bjäran och mjölkharen återkommer. Det är väsen som häxor skapade för att stjäla mjölk från grannens kor. Det här är också trakter där Västergötland, Halland och Småland möts. Häromkring berättades gärna sägner om Odens jakt med de osynliga hundarna. Dessa nämns i totalt 37 socknar, bland annat i Tidaholms kommun.