Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1931 och 1940 skrev folkminnesinsamlare ner åtta sägner om övernaturliga väsen i Örkelljunga.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Örkelljunga kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills åtta sägner i databasen som kan kopplas till Örkelljunga kommun. Fyra handlar om spöken och gastar.
I Fagerhults socken berättades det år 1938 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
En flicka som snattat pengar från sin far blev sjuk och dog, som det troddes till följd av faderns misshandel. Sedan kunde man höra hennes skrik om nätterna. Vid sin andra hustrus dödsbädd lovade en man i Smedhult, att han inte än en gång skulle gifta om sig. Såväl mannen som barnen och den tredje hustrun fingo sedan se hennes långa, mörkhåriga skepnad komma in i rummen till dem. Omsider upphörde företeelsen. Göingen i Trulsabygget och hans hustru voro mycket fromma. När mannen låg på sitt yttersta, sade hustrun: ”Om du får lov, kan du komma och tala om hur du har det, men bara om du får lov”. Så dog Johannes, och någon tid efteråt kom han en kväll in till Johanna. Han var så vit och så grann, och han sade: ”Jag har det så gott, så gott”, och så sjöng han en bekant psalm för henne. Man hade just stigit upp, klockan var mella 4 och 5, då syntes ett ljus utanför fönstret, och fadern påstod, att någon gick förbi med en lykta. En flicka, som skulle gå till konfirmationsläsning, sprang för att undersöka om det var små eller stora spår, men nysnön låg orörd den sidan huset. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 5 av 16 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Fagerhults socken år 1938:
En knekt skulle vattna två hästar, som gingo på bete. När han kom till sjön störtade sig den ene i vattnet och försvann simmande. Samme man hade varit borta och var på hemväg om morgonen. Vid Fagerhults bro fick han då se en vit häst. Han gick fram till hästen för att få rida ett stycke. Men hästen nosade på honom och dök ner i bäcken. En annan gång visade sig den vita hästen vid Hungeryds bro. Om man offrar en fläskbog under tystnad till bäckamannen en torsdagskväll, så skall han lära en att spela fiol. Skräddaren Albin Ljungberg kom sent en kväll till en bro, och där fick han höra en fiollåt under bron. Det var ”Älvakken”, som han då fick lära sig. Bäcka mannen sitter nämligen ibland och spelar fiol under en bro. Mången gång har man sett bäckamannens lykta, när han liksom sökande vandrar längs en bäck eller bort över en myr. Om små barn titta i en brunn kan brunngubben ta dem.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 16 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Fagerhults socken berättade om dem år 1932:
Man satte ut mat till tomten varje dag. Man brukade alltid ha gröt till kvällsmat och varje kväll skulle tomten ha gröt på en särskild trätallrik och denna skulle sättas uppe på loftet över bakugnen. Istället skaffade tomten till huset när det behövdes något till folk eller kreatur och detta tog han från andra. När det slaktades till jul, skulle det göras en bit särskild korv till tomten som kallades tomtens korv. Denna skulle tomten ha julafton.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Fagerhults | 1938 | Djävulen (”Djävulen”, sida 1 av 16) |
| Skogsväsen | Fagerhults | 1940 | På ett ställe i Jenneholm. Fagerhult kunde… (”Skogsväsen”, sida 1 av 16) |
| Spöken och gastar | Fagerhults | 1931 | Sägen om lantmätare. Lyktgubbar (”Sägen om lantmätare. Lyktgubbar”, sida 1 av 8) |
| Spöken och gastar | Fagerhults | 1938 | Två resekörare övernattade i Rössjöholms… (”Spökeri”, sida 4 av 16) |
| Spöken och gastar | Fagerhults | 1938 | En flicka som snattat pengar från sin far… (”Spökeri”, sida 5 av 16) |
| Spöken och gastar | Fagerhults | 1940 | Två resekörare övernattade i Rösjöholms… (”Spökerier”, sida 2 av 16) |
| Tomtar | Fagerhults | 1932 | Man satte ut mat till tomten varje dag.… |
| Vattenväsen | Fagerhults | 1938 | En knekt skulle vattna två hästar, som… (”Bäckamannen”, sida 2 av 16) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.