Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1919 och 1962 skrev folkminnesinsamlare ner 167 sägner om övernaturliga väsen på Tjörn.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 167 sägner från fem socknar som kan knytas till Tjörns kommun. De är nedtecknade av 19 folkminnesinsamlare och handlar om elva olika typer av väsen. Flest, 56 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Stenkyrka socken berättades det år 1945 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Änkefru Hallanders moder berättade en gång, att då hon hade varit och hämtat sin bröllopsklänning i Stockevik och var på väg genom spökpasset, det s. k. "Klockarehallena" på Nötsäters utmarker, fick hon höra en kraftig fiolmusik från berget "Hällarn". Hon blev genast förvillad = (hon visste ej vilken väg hon skulle gå för att komma hem) och kunde inte röra sig ur fläcken. Emellertid läste hon "ett Guds ord" och strax släppte förtrollningen, hon slungades högt upp i luften och tog mark först 400 alnar längre bort vid Anna-Brittas stenstöva.
Sägnen hos Isof ( sida 18 av 58 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Valla socken år 1960:
Det var i Östra Röd vid Valla kyrka. En trollmor gick förbi och bar två järnspänner med stulen dricka. Då ropade det i Rannaberget, det var hennes barn, som ropade på hjälp. Hon satte ner spännerna och kastade brösten över axlarna och sprang hem. En tös, som hette Annika, kastade stål över spännerna, så trollen kunde inte ta dem utan de blev stående där. En tid därefter kom en gubbe med en tung säck på ryggen och gick förbi. Han frågade Annika, om hon inte kunde hjälpa honom. Hon tog säcken och kastade upp den på sin rygg. Då började gubben att slå henne. En dräng såg detta, sprang till och kastade stål över säcken. Då sprang gubben sin väg, men säcken blev stående. Det var sten och järnskrot i den.
Sägnen hos Isof ( sida 45 i volymen i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Klövedals socken berättade om dem år 1948:
I Enedalen va de en som hette Kristian Halvord. De va tretti år sen han dö. Han va ättling te en som blev uppfiskad ur havet på Håggåldarne söder om Orskär. Han hette Halvol. Halvord betyder hälften av vart: hälften människa å hälften sjörå. Mormor berätta de. Ho va född 1823. De va när ja geck i skola som ho talte om de. Vi ville gärna gå i vigera å söke vrak. Då talte hon om de att de går folk i havet. För å skrämme oss. Mormor talte också om en annan. De va en yngling som de fick upp längre sör ut. Namnet på honom visste hu inte. De tog honom me i land å han bodde hos dom å gefte sej. Han följde me dom ud på fiske å visade dom var de bästa fiskeplatserna var. "Hakkusarna (= stenbitarna) går på våre dynger", sa han. När de led mot hans slut ville han tebaks te sjön igen å de måtte ro ud me'n. Men han sa att di inte fick se sej om, förrän de va komna te land. Men gubbarna kunde inte la bli å se sej tebaka. Å då blev där en förfärli storm, så de knappt kom unna me livet.
Sägnen hos Isof ( sida 7 av 90 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 56 | … Förr talade man alltid om hur det… (”Gastar”, sida 10 av 76) |
| Troll och jättar | 28 | … Då han kommit mellan Bernhard Johanssons… (”Troll och annat”, sida 4 av 79) |
| Vattenväsen | 22 | Min bror Oskar såg en gång e sjöjungfru.… (”Sjöjungfru”, sida 9 av 90) |
| Tomtar | 17 | Det var i Budalen. Man höll på och trask.… (”Tomte”, sida 6 av 68) |
| Häxor och trollkarlar | 17 | … I bäcken satt en påskkäring och kärnade… (”Påskkäring. Påsksed. Folktro. Ljus. Musik. Döding m. m.”, sida 13 av 79) |
| Djävulen | 10 | … Om också själve fan komme, så skulle… (”Djävulen”, sida 1 av 30) |
| Drakar och övernaturliga djur | 7 | I Borgoln bodde det en drake. Inte uppe… (”Drake”, sida 7 av 68) |
| Maran och varulven | 5 | … Mannen trodde att det var maran som hade… (”"Maran"”, sida 13 av 76) |
| Tjuvmjölkande väsen | 2 | … - Beata i Uppegård i Valla socken såg… (”Folktro. Mjölkhare. m. m.”, sida 12 av 79) |
| De underjordiska | 2 | … — "Det kan jag tala om", svarade han,… |
| Skogsväsen | 1 | En man gick i skogen med yxa och skulle… (”Skogsväsen”, sida 1 av 10) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Tjörns kommun ligger i trakterna kring Bohuslän, där tomten ofta kallades för nisse. Ordet förekommer i sägner från 29 socknar i området, och kan möjligen kopplas till närheten till Norge där tomte heter just nisse.