Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1930 och 1931 skrev folkminnesinsamlare ner två sägner om övernaturliga väsen i Uppvidinge.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Uppvidinge kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills två sägner i databasen som kan kopplas till Uppvidinge kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om maran och varulven och om drakar och övernaturliga djur.
I Lenhovda socken berättades det år 1930 om maran och varulven. Maran red människor och djur om natten, så att de vaknade utmattade. Hästar ridna av maran var svettiga och tovade i manen på morgonen. Ofta var maran en levande kvinna med en förbannelse över sig. Varulven var ofta en man som förvandlade sig till varg.
En människa kunde tvingas att uppträda i djurgestalt. Det skedde genom en annans trollkonster. Det berättas om en skräddare, som förvandlades till varg. Men sedan förtrollningen blivit bruten och han hade blivit människa igen, förstod han vargarnas tjut. En kväll stod han och bonden, som han var hos och sydde, ute på farstubron och pratade. Då började vargarna tjuta uppåt skogen. "Vad vargarna tjuter! Vad säger di månne?" sa bonden. "Å, di sa att di ska riva din vita märr i natt, så det är nog bäst du tar hem den", sa skräddarn. Men bonden fäste sej inte vid vad han sa utan lät märren gå ute i hagen om natten. Men på morgonen hade vargarna varit och rivit ihjäl henne.
Sägnerna kunde också handla om drakar och övernaturliga djur. I sägnerna finns drakar och lindormar, jättelika ormar som vaktade skatter eller flög genom luften, och hjulormen som bet sig i svansen och rullade efter folk som ett hjul. Men även vanliga djur kunde ha övernaturliga krafter: ormar som drack mjölk ur barnens skålar, ormkungen, skator som hämnades och svin eller hundar som var spöken i djurskepnad. Den här berättades i Älghults socken år 1931:
Vi voro några småpojkar som sprungo derhemma på gården och lekte, så fingo vi för oss att fortsätta leka, men på annat sätt. Väl inkomna der fingo vi snart ärende ut igen, der var en orm av förfärande storlek, vi blevo förskrämda och sprungo skrikande ut. Men vi voro i alla fall nyfikna att se var ormen tog vägen. Vi tittade försiktigt in genom en springa i väggen och en liten glugg. Nu sågo vi ormen ringla sig omkring en rund grov stång, som stod rätt upp från golvet och upp mot taket. Ormen var mycket grovare än min nu fullväxta arm och allra minst fem alnar lång. …
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.