Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1923 och 1944 skrev folkminnesinsamlare ner 18 sägner om övernaturliga väsen i Sotenäs.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 18 sägner från tre socknar som kan knytas till Sotenäs kommun. De är nedtecknade av nio folkminnesinsamlare och handlar om åtta olika typer av väsen. Flest handlar om troll och jättar och om vattenväsen, fyra vardera.
I Askums socken berättades det år 1943 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var en jätte, som förr bodde i bergen vid Röd i Askum. En natt var en gubbe ute och gick och träffade jätten, som också var ute och skulle gå någonstans. Jätten frågade bonden vart han skulle gå. "Ja ska gå le Ellene", svarade bonden. "Ska du gå le Ellene, så hälse le Trälene" ropade jätten åt honom. I Ellene bodde nämligen jättens hustru. Hon hade plats där på en gård. Detta jättens tal har sedan länge varit ett ordspråk i bygden, då någon skulle gå till Ellene.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 30 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Tossene socken:
Det var en de kalla Krullen. Han bodde bort i Bottna. En gång var han ute och fiska. Rätt som han satt där kom havsfrua och stack upp huvet alldeles invid båten. Hon bad att få mat av honom. Krullen blev inte rädd ett färn utan spotta i hennes gap. "Dä ska du ha gott av, både du och dina efterkomlingar", sa hon och sack ner i sjön. Sjuk och fattig blev han. Och inte nog med det, hela kroppen hans blev alldeles luden. Det var efter det de kalla honom Krullen.
Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Så här kunde det låta när man i Tossene socken berättade om dem :
Det var en dräng, som tjänte hos en präst. Om lördagskvällen gick han alltid på dans. Prästen hade la sett'en, vas givet. Så en gång sa prästen till honom. "Ska du gå på dans?" — "Nää", sa drängen. Han ville inte tala på det för prästen, var givet. "Jo, det vet jag att du ska, och jag ska gå med", sa prästen. När de nu kom fram, stannade de utanför fönstret till danssalen. Drängen fick ställa sej på prästens svarta kappa och se in genom fönstret. Då fick han se en stor, svart hund dansa mellan de andra, och han ville bara snärja ikull dem. Det var den grymme själv, som var uppi't. De gick in. Folket, som dansa, blev förstås häpna, när de fick syn på prästen. "Var har I kamraten, I hade här?" sporde prästen. — "Det vet vi inte". — "Du går ut, som ligger under bordet!" ropade prästen. Och då såg de den grymme försvinna ut genom dörren. Se, prästen och den lede trivs ju inte bra ihopa. — Och drängen gick aldrig på dans mer.
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.