Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1942 skrev folkminnesinsamlare ner nio sägner om övernaturliga väsen i Nässjö.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Nässjö kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills nio sägner i databasen som kan kopplas till Nässjö kommun. Flest handlar om troll och jättar och om häxor och trollkarlar.
I Forserums socken berättades det år 1933 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
I alla stora berg bodde dä troll förr i vala å di kônne göra möe förfång å ställa te förtret på alla vis för männeskera. Så di gamle feck ha mer än ett knep för å kônna fri se' för dôm. Dä likesta medlet va' flogrönn (flövrönn, flövträ), å rönna sôlle ha vôxet imälla ett par tvellingsbjörker älla på ett aent trä'. En sån liten rönnebit sôlle en passa in i lôvträet. (selen). Ôm en bara hadde "flövträ i bôvträ", så kônne en freda se' bra nock för trôlla ônner sia faler. (färder). En gång sôlle byalavvet åka te Fôssôms kôrka en sönda', å di va' sex skjussa' Nôr di kôm i närheta å kôrka så rusade trôlla ut u' skôven å befallte dôm å stanna. På två å skjussa' föll skaklera ner å se' sjôlva å selasteckera ramlade u', å trôlla tok å rövade allt va' bönnera äjde å hadde´, di tok bå' hästa' å kärrer, för dôm bägge bönnera hadde försômmat å sätta "flôvträ i bôvträ". Men di annre fyra, di hadde satt i sånt, så di slapp ônna' trôlla. Många satte ett litet männeskeben i selen istället för flövträ å dä va' ett bra skydd, dä mä. …
Sägnerna kunde också handla om häxor och trollkarlar. Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Den här berättades i Barkeryds socken år 1933:
En trollkunnig tjuv var "Stibben" i Stibberyd, Drösphult. Han tog aldrig av sig kalsongerna. Di kunde aldrig ta honom. Han stal t.o.m. julnötter. Hans gumma tyckte icke om det. En julkväll hade hon talat vid folk och övertalat sin man att för en gångs skull – för julens skull – ta av sig underkläderna. Det gjorde han och somnade. Då kom de, som stod på vakt och tog tjuven, som skrek efter kalsongerna. Man fann sju (7) barnahjärtan i kalsongerna! Stibben fick fängelse för alltid. En skulle avrättas i Jönköpings fängelse. Till prästen Junggren sa' han: "Ja dör inte för e yx." Och när han skulle halshuggas, gjorde yxan blott ett märke. Då tog man yxan under hans ben. Då miste trollgubben makten, och så sprang huvet av. Men avrättningen skedde bestämt inte i Jönköping.
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Forserums socken berättade om dem år 1933:
På den ti'en nôr en lå' å kôlade ôm nättera förr i vala så hö'de en allt talas ôm en hoper å sägner bå' ôm skôvsväsen å annat byke, sôm höll te på uteschvänga', bå i berga å i sjöa å i gölera å i stenröra å i skôven å var sôm helst. Ja' kommer grant ihôvv nôr ja' va' barn, att dä va' en gammal gôbbe, sôm di kallte Bengt i Vala, å dä va' en redi yrkeskôlare, sôm geck å kôlade åt bönnera för sextan skelling ôm da'en, men han va' finurli', Bengt i Vala, så han begärte sextan skelling ôm natta mä för han kôlade ju dynget ôm å dä prutade ju ingen på för han va' så lôsti å ha, å han kônne berätta 'schapaser' ôm kvälla i kôlahytta', så en så' spöke i var bôske nôr en sôlle gå hem. Vi barn brukade få bära te en brö' å ett vällingakrus var da', för si dä hö'de te dagspenga. Å si han va' så ännalöst skrockfuller, så han hö'de å så bå' dä sôm fanns å inte fanns, tro' ja'. Möet hadde han sitt å vatt mä ôm sjôlver, å möet hadde han hö't anra tala ôm, å trodde dä gjo'de han på alltihop. Skogsjungfrun Sid 3 Han talte ôm att nôr di lå' å kôlade i de store skôvva förr i vala, så kônne di komma illa ut för 'Skogsjungfrun'. …
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Malmbäcks | 1925 | För länge sedan fanns det en smedja på… |
| Häxor och trollkarlar | Barkeryds | 1933 | Kapten Elin hade rått folk att torka… |
| Häxor och trollkarlar | Barkeryds | 1933 | En trollkunnig tjuv var "Stibben" i… |
| Maran och varulven | Forserums | 1933 | Dä va' en dräng, sôm hade bekantskap mä… |
| Skogsväsen | Forserums | 1933 | På den ti'en nôr en lå' å kôlade ôm… |
| Tomtar | Forserums | 1933 | Tomtar å vättar fanns dä gôtt ôm förr i… |
| Troll och jättar | Forserums | 1933 | En gång sôlle en jätte hjälpa en bonne mä… |
| Troll och jättar | Forserums | 1933 | I alla stora berg bodde dä troll förr i… |
| Vattenväsen | Forserums | 1933 | Den dimma sôm ste' ôpp u' göla, kallte di… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.