Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1939 skrev folkminnesinsamlare ner 41 sägner om övernaturliga väsen på Hammarö.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 41 sägner från en socken som kan knytas till Hammarö kommun. De är nedtecknade av tre folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, 14 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Hammarö socken berättades det år 1938 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
"Löktegôbben" var ute och lyste om natten. Han höll sig i luften. Det var som ett rött ljus som slängde hit och dit, som när en går o bär en lykta. Om en skulle försöka att komma i närheten av honom, så blev han borta. Det skulle vara ett väsen som var ute och lyste på skatter. Om en kunde få reda på var han bruka att slå ned, så skulle en kunna få reda på skatten.
Sägnen hos Isof ( sida 29 av 108 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Hammarö socken år 1938:
Det var en jätte, som bodde ute på Näset, som byggde en kyrka. Prästen hade ingen kyrka. En gång när prästen skulle fara till Lurö, så mötte han jätten. Di kom över ens om att jätten skulle bygge kyrka. Jätten skulle inte ha betalt, men om inte prästen fick reda på vad jätten hette, innan jätten hade satt på spiran, så skulle jätten ha prästens huvud. Prästen frågade över allt, om det var någon som hade reda på vad jätten hette, men det var ingen som hade hört namnet. Det led att kyrkan skulle bli färdig, men prästen hade inte fått reda på namnet. Han ställde sig på ett berg och grät. Han fick höra att det sjöng nedanför berget: "Tyst, tyst mitt barn, snart kommer Eskil, far din, hem med prästens huvud på ett silverfat." När prästen fick höra detta, så skyndade han till kyrkan. Då höll jätten på att sätta fast spiran. Men prästen skrek till jätten: "Du Eskil du skall sätta spiran rätt!" Jätten tappa spiran. Se'n kom det aldrig någon spira på kyrkan.
Sägnen hos Isof ( sida 16 av 108 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Hammarö socken berättade om dem år 1938:
Farfar hade sett sjöråa far också. Hon segla på Hammarösjön i en halv båt. Hon hade bara ett segel å det var krit vitt. När hon kom seglande, så kom ovädret strax efter. När di feck se den halva båten så blev di inte långvariga på sjön. Det var bäst att di pela sig i land fort, annars kunde di få båten full i vatten. På somliga ställen nappa det så bra, när en satt å meta. Då hade en inte sjöråa långt undan. Det bruka di allt att säga att di hade haft tur med sjöråa, när di hade fått mycken fisk. Farfar och hans kamrat "satt på såta" å skulle mete lake. Di mette å mette men di fick inte ett napp. Så feck di se en båt strax intill. Den var full i fisk. Di tänkte att di skulle flytta sig närmare den. Men hon försvann. Se'n kom det en sjö, så di kunde inte komma i land där di skulle utan di fick göra en lång omväg. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 av 108 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 14 | En hörde "gastskrik" från sjön ibland. Di… (”Gastar”, sida 30 av 108) |
| Troll och jättar | 8 | … "Bergråa och bergdusa" bodde i bergen.… (”Bergväsen”, sida 15 av 108) |
| Vattenväsen | 4 | … "Sjöråa" höll sig i kölvattnet. När di… (”Vattenväsen”, sida 5 av 108) |
| Tomtar | 3 | Tomten var di just inte rädda för som di… (”Tomten”, sida 20 av 108) |
| Skogsväsen | 3 | … Han höll på å brände tjära å då kom… (”Skogsväsen”, sida 12 av 108) |
| Häxor och trollkarlar | 3 | … Käringar var ju aldrig bra och i… (”Skrock och trolldom vid fiske”, sida 52 av 60) |
| Maran och varulven | 3 | Om en fick mara i stallet eller lagården… (”Mara”, sida 32 av 108) |
| Djävulen | 1 | Di som segla hade skam om bord ibland.… (”Djävulen”, sida 1 av 60) |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | Det var en slags hare som di kalla för… (”Bjäran”, sida 26 av 108) |
| Oden och osynliga hundar | 1 | "Oden" skulle inte få vila förrän på… (”Odens jakt”, sida 1 av 108) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.