Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1926 och 1951 skrev folkminnesinsamlare ner 38 sägner om övernaturliga väsen i Essunga.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 38 sägner från sex socknar som kan knytas till Essunga kommun. De är nedtecknade av fyra folkminnesinsamlare och handlar om åtta olika typer av väsen. Flest, 13 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Essunga socken berättades det år 1951 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
En lyktgubbe har jag verkligen själv sett med egna ögon. En gång kom en gubbe, som bar på en lykta, ut ur skogen. Jag trodde först att det var en vanlig människa, men när han vände om och gick in i skogen igen, kunde jag förstå att det var någonting annat. På Gettorpaslätten brukade lyktgubbar gå, sa' man. En som en gång åkte på landsvägen där såg en lyktgubbe framför sej. Han ropade: "Lys upp bättre, gubbe, så att jag ser"! Då släcktes ljuset med ens. En röst svarte: "Ser du bättre nu?"
Sägnen hos Isof ( sida 20 av 74 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Essunga socken år 1951:
Våra pojkar skulle en gång för 35 år sedan gå till Lundströms. På hemvägen gick de igenom skogen vid Knippla. När de kom hem, hade de sprungit och var alldeles förskrämda. När de gått förbi Knipplaberget, hade de nämligen sett att bergatrollen eldade med granris och hört att det skramlades med lerkrukor, när trollen gjorde i ordning sin kvällsmat.ˣ⁾ — ˣ⁾ En av "pojkarna"
Sägnen hos Isof ( sida 7 av 74 i volymen)
I sägnerna finns drakar och lindormar, jättelika ormar som vaktade skatter eller flög genom luften, och hjulormen som bet sig i svansen och rullade efter folk som ett hjul. Men även vanliga djur kunde ha övernaturliga krafter: ormar som drack mjölk ur barnens skålar, ormkungen, skator som hämnades och svin eller hundar som var spöken i djurskepnad. Så här kunde det låta när man i Malma socken berättade om dem år 1932:
En gumma i Malma hadde en söndag lagt sig ute att såva middag. Hennes man kom från kyrkan och kom just lagom för att se en orm slinka ned i halsen på gumman. Mannen väkte henne, hon visste inget av, de gingo in, gumman hadde kokat välling till middag, mannen slog i två nävar sallt i vällingen och tvingade gumman att äta så mycke hon orkade, gumman undrade vad gick åt mannen som inte åt sjelv, men hotade henne om hon inte åt, men han nämnde inget. Sedan tog han med sig gumman ut, på en promenad, så kommo de till en källa, gumman var mycke törstig, lade sig på magen att dricka, drack mycke ett par gånger, tredje gången hon lade sig att dricka, flöt ormen upp, då svimmade gumman, hadde inte mannen varit med hadde hon drängt sig i källan - gumman blev oskadd.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 14 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 13 | På en resa till Alingsås en gång fick… (”Lyktgubbar”, sida 12 av 80) |
| Troll och jättar | 12 | … Hon hadde hört berättas att om de elda… (”Bortbyting”, sida 2 i volymen) |
| Tomtar | 3 | Bro, tomte |
| Tjuvmjölkande väsen | 3 | Mjölkehare var det någon, som hade.… (”Bjäran”, sida 1 av 28) |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Ormar |
| Vattenväsen | 2 | Näcken sades spela på harpa. En gång… (”Vattenväsen”, sida 2 av 70) |
| Skogsväsen | 1 | Skogsrået var ett troll, som var fint som… (”Skogsväsen”, sida 6 av 74) |
| Djävulen | 1 | Skam sprang av den elvte gjorden på sin… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.