Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1865 och 1955 skrev folkminnesinsamlare ner elva sägner om övernaturliga väsen i Askersund.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills elva sägner från tre socknar som kan knytas till Askersunds kommun. De är nedtecknade av tre folkminnesinsamlare och handlar om fem olika typer av väsen. Flest, fem stycken, handlar om troll och jättar.
I Snavlunda socken berättades det år 1865 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Säteriet Kälfvesta anses vara äldsta gården i Snaflunda och har sitt namn af jätten Kälfve, som der fordom haft sin bostad. En ättehög med en mindre bautasten på hjessan (formen antyder att han blifvit afslagen) visas ännu straxt norr om gården, till venster om gärdes-gården, och i denna graf hvilar jätten tillika med sin hustru Dofra. Det hände sig en gång — men det är nu så många många år sedan, att ingen kan säga när det var — att en bonde gick och plöjde invid högens fot, och då plogbillen blef alltför närgången hade dess ristande stört jättens slummer — ty död är han icke han slumrar blott såsom andra jättar, afbidande den yttersta dagen. — Kälfve väcker sin hustru och befaller henne efterse hvad det är för ett ovanligt buller, som stör hans hvila. Jättesan stiger ur högen, men blifver ej litet förvånad öfver den lilla varelsen, det underliga redskapet och de små kräken, som draga det. Hon kastar derföre alltsammans i sitt förkläde och bär in det i högen för att visa sin man de underliga ting, som nu finnas på jorden. Jätten fann dock intet nöje i dessa förmenta leksaker. …
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Hammars socken år 1948:
Det fanns en gubbe vid Hult som hette Hulterström. Han har varit död sen 1870-talet. En gång var han ute med en annan gubbe vid Lakaskär och metade. De fick se en liten gubbe sitta i månskenet på skäret. Honom fick de med sig på kälken hem, och fast det var glanskis, var det knappt att de orkade dra honom. Vid Johannisametet gick han av, och då var det ingen konst längre att dra kälken. Jojo, det var inte utan att det fanns en del övernaturliga saker förr i tiden. Gubben och käringen på skäret, de var naturligtvis inget annat än sjörå.
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Snavlunda socken berättade om dem år 1865:
Då bonden Carl i Björstorp för ungefär 60 år sedan tillika med några andra arbetare var sysselsatt med att täcka om logen vid Björstorp en vacker och solvarm dag på försommaren, såg han till sin stora förvåning ett stort skepp för fulla segel kommande emot Björstorps strand på den vid gården belägna Tresjön. "Ser du något Jon?" sporde han den närmast stående arbetaren — "Ja men gör jag så", svarade denne, och dermed var synen försvunnen. Men hvad den kunde hafva att betyda visste ingen.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Drakar och övernaturliga djur | Hammars | 1955 | Och så har vi skatorna. De är ena… |
| Skogsväsen | Snavlunda | 1936 | Skogaråa hade min mamma sett, när hon gick… (”Skogsväsen”, sida 1 av 2) |
| Spöken och gastar | Snavlunda | 1865 | Då bonden Carl i Björstorp för ungefär 60… |
| Troll och jättar | Hammars | 1865 | Vid Tensjön gick en gång en gumma och… |
| Troll och jättar | Hammars | 1865 | En smed vid Algrena gick tidigt en morgon… |
| Troll och jättar | Lerbäcks | 1865 | Nära intill Klefveberget i Lerbäcks socken… |
| Troll och jättar | Snavlunda | 1865 | Säteriet Kälfvesta anses vara äldsta… |
| Troll och jättar | Snavlunda | 1865 | Jätten Kälfves hustru Dofra, som gifvit… |
| Vattenväsen | Hammars | 1948 | I Omberg bodde sjöfrua. När Visingsö… |
| Vattenväsen | Hammars | 1948 | Morfar min och en som hette Lasse Smed… |
| Vattenväsen | Hammars | 1948 | Det fanns en gubbe vid Hult som hette… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.