Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1937 och 1947 skrev folkminnesinsamlare ner 46 sägner om övernaturliga väsen i Götene.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 46 sägner från sju socknar som kan knytas till Götene kommun. De är nedtecknade av tre folkminnesinsamlare och handlar om elva olika typer av väsen. Flest, 16 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Västerplana socken berättades det år 1938 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Di sa, att där det ljuste eller där en såg lyktgubbar skulle det finnas skatter. Det skulle finnas stål i jorden på sådana ställen. Det skulle vara andeväsen som höll sig där. Det var somliga som aldrig fick nog, när de levde. De fick inte ro, när de hade dött heller. Då fick de reda på skatter, men de kunde inte ta dem med sig och inte kunde de komma från dem.
Sägnen hos Isof ( sida 14 av 118 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Västerplana socken år 1938:
Det var en jätte som hette Hälle. Han bar ihop hela Kinnekulle med ett förkläde. Han lade den ena plattan på den andra till dess att han fick den utsikt han ville ha. Jättar ville slå ned kyrkorna runt omkring i socknarna. Vid Skattegården i Hoby låg en ”jättesten”. Det blev 60 lass makadamer av den. Den skulle han slå ned Hoby kyrka med. Men den gick inte så långt. Det var jättar på Kinnekulle som kastade den.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 118 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Holmestads socken berättade om dem år 1937:
Tomtepesar hade de på en gård i Vättlösa. De bodde under en enebuske; folket fick gå med mjölk och ställa vid enebusken varenda kväll. De drog så mycket spannemål till den gården – den ätten är utdöd, men barnbarn finns än i Pellagårn till Samuelssons. Laurén är av den släkten. En tomtepese hade sagt till bonden: "Ska' ja' bära ifrån dej så mycket som jag har burit till dej, så har du inte så mycket så du kan stå raker i't." Det kom en präst dit en gång – det var la Mebius eller Nordahl – och läste och predikade; han trodde la han skulle kunna dämpa't. Men det kom ösande så mycket havre mellan kraven och ner efter ryggen på honom, och han fick så mycket havre i byxorna, så han höll på att inte få av sej sina stövlar. Folket slutade att bära mjölk till enebusken, och då flytte tomtepesa' därifrån.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 34 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 16 | En sägen berättar att i nordöstra hörnet… (”Kyrkogrim”, sida 3 av 36) |
| Troll och jättar | 7 | Jätten på Kinnekulle skall ha varit så… (”Jättar”, sida 2 i volymen) |
| Tomtar | 5 | … Och jag hörde talas om att på ett ställe… (”Tomtar”, sida 8 av 118) |
| Häxor och trollkarlar | 4 | … När trollpackan for till Blåkulla, så… (”Häxor och trollkarlar”, sida 22 av 118) |
| Djävulen | 3 | Det fanns en kvinna som Djävulen tog i… (”Djävulen”, sida 1 av 36) |
| De underjordiska | 3 | Älvor dansade ringelek. Det var vid ån… (”Älvor”, sida 11 av 100) |
| Vattenväsen | 2 | Näcken har jag hört spela nere i Sil. Jag… (”Vattenväsen”, sida 2 av 100) |
| Maran och varulven | 2 | ”Mara” såg ut som en människa, men hon… (”Mara”, sida 21 av 118) |
| Tjuvmjölkande väsen | 2 | Nog har det funnits "mjölkhare", för… (”Bjäran”, sida 15 av 102) |
| Skogsväsen | 1 | Skogsfrua har hästafötter men är som en… (”Skogsväsen”, sida 4 av 100) |
| Drakar och övernaturliga djur | 1 | En gång, så kom det en drake och for över… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 13 av 118) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.