Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1940 skrev folkminnesinsamlare ner 19 sägner om övernaturliga väsen i Dalarna.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 19 sägner från tio socknar som kan knytas till Dalarnas län. De är nedtecknade av 18 folkminnesinsamlare och handlar om åtta olika typer av väsen. Flest, sju stycken, handlar om troll och jättar.
I Malungs socken berättades det år 1935 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Min svärfar Lars Lekare som var född 1831 såg trollen vid Sjöåsen. Han skulle gå till ett fäboställe och vaka på harar. Så gick han in i stugan och lade sej i en säng. Men då tog det till att skrapa på taket. Men då andra natten kom det in flem stycken varelser, gubbar och kvinnfolk, stygga och fula. Läpparna hang som mulen på en häst. Och så kom de och ville lyfta gubben Lekare ur sängen. Men då tog han till att svära och hotade att skjuta dem. Då gick det stygga sällskapet sin väg. Det var trollen.
Sägnerna kunde också handla om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Den här berättades i Hedemora socken år 1929:
Det var en kolare i Husby, som satt intee i kojan på natten och lagade mat. Då kom det ett fruntimmer och ryckte opp döra, och hon hade en alldeles naken barnunge på armen. "Får ja nånting ta lind ikring ungen", sa hon åt'an. Han knäppte opp västen och rev av halva skjortan och ga'na. "Här har du, jag har int nå ana tä ge däg", sa'n. "Det här ska du ha tack för", sa hon, "jag ska ge dej största oxen jag har." Så gick hon. Men nästa morgon, när han gick ut till milan, kom det en stor början emot honom, alldeles så han fick skjut'an. Det var nog bergråets oxe, tänkte han.
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Norrbärke socken berättade om dem år 1925:
Min fader berättade att före hans tid under blåkullafärderna på Påsknatten, det var ett par ynglingar som jick upp i Kyrkttornet ock gömde sig der för att få se hvad det var för qvinfolk som for till Blåkulla för trollkaringarna skulle ha med sig stoft af Kyrkklockorna när de for till blåkulle, så hände en tid efter att den ene af yngligarne var inne hos en trolkäring ock köpte bränvin i sälskap med några fler ynglingar, då säger han till de andra nu skall jag tala om för er att vi super trollbränvin, säger käringen det skall du intet jort förgeves det skall du få för. sedan miste han håret altsammans, då gick han till henne och bad om försoning, då sade hon att han skulle gå till en viss grind på torsdagqväll kl: 11 så skulle han få igen sitt hår om han kunde hålla sig lugn intet tala – draga på mun intet vara rädd han gick dit som aftalat var ock dit kom ### fin mamsäll fram med längt hår men hon hadde så lustiga språng ock uptåg för sig så han kunde intet hålla sig för skratt följden blev att han alrig fick igen sitt hår utan blev flintskallig så länge han levde?, denna saga togs för sanning i min barndom, men intet nu så vidt jag vet. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 3 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 7 | Lars-Erik i Högberget vart bergtagen. Han… |
| Skogsväsen | 4 | Dom var i skogen i en kolkoja, och då kom… |
| Häxor och trollkarlar | 2 | … Nu var det en riktig trollpacka här i… |
| Tjuvmjölkande väsen | 2 | Pukan efterlämnade otäcka saker i… |
| Spöken och gastar | 1 | … Men då kôm gasten, för dä va gasten sôm… |
| Vattenväsen | 1 | … Det lär väl inte hjälpa något ändå." Då… (”Olika sagor och beskrivningar om vattenväsen, häxor, farsoter, tomtar, älvor, kloka, djur, ormar samt skogsväsen”, sida 1 av 21) |
| Tomtar | 1 | På en gård här i Säfsnäs hade en bonde en… |
| Djävulen | 1 | Slarvros kallades en målare från Rättvik.… (”Djävulen”, sida 1 av 4) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.