Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. År 1938 skrev folkminnesinsamlare ner två sägner om övernaturliga väsen i Åsele.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Åsele kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills två sägner i databasen som kan kopplas till Åsele kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om spöken och gastar.
I Åsele socken berättades det år 1938 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Syster min, som nu är i Östersund, har talat om för mej en händelse, och hon sa var det skulle ha hänt också, men det minns jag inte. Det var en syster till en präst som for ut och skulle hälsa på sin bror, och hon åkte efter häst och måste ligga över på vägen. Hon kom till ett ställe och sa, att där tänkte hon stanna, men skjutspojken sa: "Nej inte på det stället." Men hon stanna där, som hon hade beslutat, och han fick ta in var han ville. Hon fick ligge där, och så låg hon på natten, men så fick hon som en känsla av att det var nån ini rummet — hon låg vänd mot väggen — så hon var tvungen vänd sej om. Då var det en kvinna inne där, och hon hade en vit bindel omkring huvet, och hon tala till henne, och hon sa att hon var mördad, det var mannen och pigan som hade mördat henne. Och så strök hon upp bindeln och visade såret. Och då dröp det blod ur såret och ner på golvet. "Och jag är gömd under tredje syllan i stallsbygget", sa hon. Och sen försvann hon väl, och den här hon somna in genast. Och på morron visste hon inte om det hade hänt. …
Även nästa sägen handlar om spöken och gastar. Den här berättades i Åsele socken år 1938:
´n Olle Nilsn här i Åsele han bodde förr ett tag i Lövberge i Vilhelmina. Så hade han varit till Klimpen en gång — och Klimpen och Lövberg det är längst norr i Vilhelmina, sen blir det Norge — och km och gick hem på vägen mellan där. Men då är det en bäck där på ett ställe, och åtill den storbäcken var det flera ener som hade hört rop och jämmer; men han hade aldrig hört nå där. Men nu då han kom dit så träffe'n en karl där, och han hälsa, men han säj att han kan inte veta om han (den mötande) svara eller inte. Men 'n Olle Nilsn han gick till vänster, och då gick karln dit också, emot honom. Då vek han av till höger, men då gick han dit också. Då vek han av till vänster, men då gick han dit också. Men då han för fjärde gången vek av — till höger — och han gick emot honom, så sa 'n Olle Nilsn: "Vem är du?" …
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.