Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1924 och 1949 skrev folkminnesinsamlare ner fem sägner om övernaturliga väsen i Uppsala kommun.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Uppsala kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fem sägner i databasen som kan kopplas till Uppsala kommun. Tre handlar om spöken och gastar.
I Tensta socken berättades det år 1929 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
G. Simonsson Den 10–1–1929 Höken 3, Uddevalla Folkminesföreningen Enligt Eder vädjan i Bohusläningen, Vill jag till Eder sända denna berättelse hur underligt det än höras, så denna sann. För jag har skjälv sett dätta, så det är inte någon skröna utan fult sanning. Den uppfattning jag fått av saken, är att dessa båda som visade sig för mig var något serkilt mällan dem. Det är nog en 40 – 50 år sedan, enligt beräkning. Hadde jag haft nog starka nerver och kunat iaktagit, deras görande från från början till slut, så skulle het vist ett gömt lik kunas tagas fram. För det rum där jag bodde, var det en så otäck lukt, särskilt på somaren, då man fick hava fönstret öppet bode natt å dag. Men som jag ej kom att stanna på dessa trakter längre, så kunde jag ej vidare göra åt saken. Men min önskan skulle vara och har varit att få fram det mystiga, för det vilar het vist något bakom. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 4 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Danmarks socken år 1924:
I Laggbergshålan bodde en jätte, Laggbergsgubben. Denne blev mycket förgrymmad, då han hörde kyrkklockor ringa. En dag fick jätten se tornen på Uppsala domkyrka, som vid denna tid blivit fullbordad. I vredesmod över att nu få höra ännu flera kyrkklockor fattade han tag i ett väldigt stenblock och kastade det mot Uppsala domkyrka. Men under färden genom luften rämnade blocket i två delar, av vilka den ena föll ned vid Ängeby och den andra vid Kumla. I detsamma började Lagga kyrkklockor att ringa. Förargad härav och över sitt misslyckade försök att förstöra Uppsala domkyrka kröp Laggbergsgubben in i sin grotta. Då han stod vid ingången yttrade han: När Östunasjö som åker plöjer, och Lövstafjärden till ängemark höjer, och Lagga pinglor undanröjes, då kommer Laggbergsgubben igen.
Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Så här kunde det låta när man i Bälinge socken berättade om dem år 1949:
I Weckholm (Veckholm) hade dom på en tid en präst, som var så stark i tron, så han kunde läsa ut Den Onde och läsa levande människor ner i jorden. Dom sa, att de spöka på Ekolnsunds (Ekolsund) slott. Där fanns ett rum, där ingen kunde vara, för där höll Djävulen till. Då skicka dom bud på prästen i Weckholm för att få hjälp. Prästen kom. Han hade en syl me sej. Han geck in i spökrummet, tog fram sylen och borra ett hål me den i blyet, som satt omkring en fönsterruta. Sen befallde han Fan att krypa ut genom de där lilla hålet och aldrig komma igen i det där rummet mer. Djävulen måste lyda. Alla hörde hur han jämra och kved när han skulle krypa genom de där lilla hålet. Men ut kom han. Och han hördes aldrig av på Ekolnsund mer.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Bälinge | 1949 | I Weckholm (Veckholm) hade dom på en tid… |
| Spöken och gastar | Tensta | 1929 | Sägen om spöken och gastar (sida 1 av 4) |
| Spöken och gastar | Bälinge | 1949 | En gång när min gumma va ute och gick… |
| Spöken och gastar | Tensta | – | Alltså spökerierna syntes vid en prästgård… |
| Troll och jättar | Danmarks | 1924 | I Laggbergshålan bodde en jätte,… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.