Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1932 och 1961 skrev folkminnesinsamlare ner sex sägner om övernaturliga väsen i Vadstena.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Vadstena kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills sex sägner i databasen som kan kopplas till Vadstena kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. Tre handlar om spöken och gastar.
I Rogslösa socken berättades det år 1957 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Mina föräldrar var värdfolk vid en begravning i Urskogen i Hagebyhöga. De var sent ute på natten, och det var kolmörkt. I mörkret fick de ett underligt sällskap. Vägen följde en rågång, och deras sällskap, en griseso, följde dem så långt som Häckenäs ägor räckte. Mor hade ingen aning om sällskapet, men far, som gick och lyste med sin handlykta, såg henne mycket väl. Han vågade inte säga ett ord om vad han såg. Han förstod, att suggan inte hade rymt från något svinhus. Hon måste ha varit ett andeväsen av något slag, och det ansågs farligt att nämna nå¬got om sådant förr än dagen efter. På morgonen frågade far, om inte mor hade sett suggan. — Nej, det gjorde jag inte, svarade mor, det var väl för hennes skull du lyste mig så illa? — Ja, det var det. Jag ville bara se, vad det var för slags djur. Något, slags ande var det. När sedan far talade om sitt nattsällskap, var alla överens om att suggan var en skälso, en so som vaktade rågången, skälet. …
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Rogslösa socken år 1957:
Trollkäringen hade två döttrar, och hon ville gärna ha en viss torpareson till måg. Men han ville inte gifta sig med någon av hennes döttrar. Trollkonan lovade då, att han inte skulle få en enda hälsodag i sitt liv, om han inte gifte sig med en av döttrarna. Det gick som gumman hade sagt. Torparesonen tärdes bort fullständigt och gick i en för tidig grav för trollkäringens skull. Det var för otäckt, när så'ria där har så stor makt. Emellertid dog käringen, som jag nämnde förut. Hennes karl överlevde henne, och innan hon var död, ville han, att hon skulle lära honom sina knep. — Nej du,- dem får du aldrig lära dig, svarade hon, för då gör du för mycket illa. Och det hade hon säkert rätt i.
Enligt berättelserna for Oden fram genom luften om natten med osynliga skällande jakthundar – detta kallades Odens jakt. Under stormiga höst- och vinterkvällar dundrade han fram över himlen, och ofta hördes hundskall, skott och ljudet av ryttare. Så här kunde det låta när man i Hovs socken berättade om dem år 1961:
Det hände på Sörbygodset i Varv i slutet av 1700-talet att torpare Jaen fick höra hinjakta. Medan han stod och funderade på ljudet, kom en storvuxen skytt fram till honom. Hell och säll, hälsade skytten, har du sett någon hind? Nej, svarade Jaen, men Hins jakt for förbi här nyss. Skytten gav sig iväg i den riktningen som torparen hade pekat ut. Efter en stund kom han tillbaka med skogsrået som han nyss hade skjutit. Torparen fick god lön, för att han hade pekat ut riktningen åt det håll, dit jägarens hundar hade hetsat rået. Han fick en hel kappe säd. Men det var ingen vanlig kappe, utan efter vanligt mått var det inte mindre än tre tunnor, och det räckte gott till "bå' brösä å såasä".
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Oden och osynliga hundar | Hovs | 1961 | Det hände på Sörbygodset i Varv i slutet… |
| Spöken och gastar | Rogslösa | 1957 | Det hände något underligt vid en… |
| Spöken och gastar | Rogslösa | 1957 | Mina föräldrar var värdfolk vid en… |
| Spöken och gastar | Rogslösa | – | Vad jag nu talar om är sant och inga… |
| Troll och jättar | Rogslösa | 1957 | Trollkäringen hade två döttrar, och hon… |
| Troll och jättar | Rogslösa | – | Den där käringen kunde sätta sjukdomar på… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.