Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1919 och 1950 skrev folkminnesinsamlare ner 134 sägner om övernaturliga väsen i Munkedal.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 134 sägner från åtta socknar som kan knytas till Munkedals kommun. De är nedtecknade av 15 folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, 36 stycken, handlar om troll och jättar.
I Valbo-Ryrs socken berättades det år 1927 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var en bonde i Söttorp (Valbo Ryr, nära Flatebyn) som hette Sven. Han var farfars far till Karl, nuvarande kommunalordförarn. Han ville låna pengar av en bergjätte en gång. Och han fick låna. Så kom jätten en gång om natta och ville ha pengarna. Men gubben sa: Jag får inte lov för Maria. Så han ga'n inga pengar. - Ja, sa jätten, då ska inte dine barn mö trevna ha. Och det ble så galet mä barna där. Det var två stycken som di fick ha i vaggan till di ble store. Den ene var 17 år. Men jätten va inte nöjde ändå. Utan han to se en kviga utå Sven.
Sägnen hos Isof ( sida 25 av 73 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Svarteborgs socken år 1927:
Det hände en gång för en del år sedan att det började att spöka så mycket i ett hus i Dalsland, att de, som bodde där, måste flytta därifrån, och sedan kom huset att stå öde och därefter var det många som knappast vågade att gå förbi där, åtminstone ej efter det solen hade gått ner. Det var många, som försäkrade att de skulle våga att ligga där en natt, och slogo t.o.m. vad härom, men på kvällen vågade de ej att gå dit i alla fall. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 36 av 93 i volymen)
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Valbo-Ryrs socken berättade om dem år 1927:
Påskkäringarne di skulle sjunga så här: Sopa, raka, smörjehorn giver jag dig till resedon. Smörjer du väl så rider du fort, så mötas vi åt vid Blåkullens port. Där dansar en käring omkring en hjort. Det kan du tro går ganska fort. Di sa att Skam märkte käringane med en hästsko i nacken. Nella på Krypin hade en sån, det vet jag då bestämt för jag såg'et själv när hon do. Hon do hos mej. Det var ackurat som en hästsko i nacken, alldeles rött på skinnet, men inte fullt så stort som en riktig hästsko. Det var då den enda påskekäringen häromkring. Hon kunde mer än andra, Nella på Krypin. En gång så hade jag en kalv och den var så frisk och grann. Men så kom Nella och sa: - Kalven störtar för de, sa hon. Men jag så inget fel på kalven förrän han lå dö borti lagårn. - Men då hade Nella vart arg på me förut. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 i volymen i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 36 | Det var en gång en jätte som blev bjuden… (”Jätten som bjöds på fadderskap. Aarnes 1165”, sida 31 av 73) |
| Spöken och gastar | 30 | Att dom lyser för folk, jo det har jag då… (”Lyktgubbar.”, sida 48 av 73) |
| Häxor och trollkarlar | 14 | … Och han kom te Blåkullen, och där var… (”Påsk: Drängen som for till Blåkullen. Häxor och trollkarlar”, sida 4 i volymen) |
| Tomtar | 13 | Det var en tomte på ett ställe i Torps… (”Tomten.”, sida 42 av 73) |
| Vattenväsen | 11 | Strömkarlen han bodde vid strömverk. Di… (”Strömkarlen.”, sida 4 av 73) |
| Maran och varulven | 9 | Maran ja det har jag då både hört tals om… (”Maran.”, sida 45 av 73) |
| Skogsväsen | 8 | Det var en gubbe som brände tjära. Så kom… (”Skogsrån. Aarnes 1136”, sida 11 av 73) |
| Djävulen | 5 | Det var en kväll några, som höll på att… |
| De underjordiska | 5 | Älvdanser tala de gamla mycket på. Det… |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Det var en, som var ute och ljustrade.… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Munkedals kommun ligger i trakterna kring Bohuslän, där tomten ofta kallades för nisse. Ordet förekommer i sägner från 29 socknar i området, och kan möjligen kopplas till närheten till Norge där tomte heter just nisse.