Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1932 och 1942 skrev folkminnesinsamlare ner tio sägner om övernaturliga väsen i Habo.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills tio sägner från två socknar som kan knytas till Habo kommun. De är nedtecknade av två folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Inget enskilt väsen dominerar.
I Habo socken berättades det om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var nere i Habo på ett rikt ställe. Där hade de en pojk, som var fem år. Han blev så illa tilltygad; han hade haft en smörgås, och så kom svina och ville ta smörgåsen ifrån honom, och de hade bitit sönder händerna på honom. Han dog, och hans föräldrar sörjde så förskräckligt, så pojken fick ingen ro. Pojken hade en farbror. Han sa till dem: "I får inte sörja så mycke, för pojken får inga ro." En gång hade han sett pojken sitta på taket.
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Gustav Adolfs socken år 1942:
Jag var med om något som jag aldrig glömmer. Det var en å som rann en bit hemifrån. Vi var tre pojkar, som skulle ut och meta krabber (= kräftor) en kväll. Vi gick förbi en alebuske. Rätt som vi stod där var det släppt en stor sten i vattnet och det kom upp en karl; vi såg honom alla tre. Det var det konstigaste. Han sprang ifrån oss. Han hade en lång skörtarock. Vi sprang åt andra hållet i rät vinkel. Han sprang rätt ifrån åa och skörta slog kring bena på honom. Det kanske var näcken. Det var på Tjuvarpa maer. På morron talte vi om det för mor och far. Det var något rackarety på den maa. Far hade gått vilse där en hel natt, fast han var så väl bekant. Vi hade badat vid den busken många gånger, men efter denna händelsen blev det slut. -
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 6 i volymen)
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Gustav Adolfs socken berättade om dem år 1941:
Min svärmor talade om en käring i Gustav Adolf, som var ute påskadagen på morron och hoja: "Så länge som detta ropet köres är mjölket mitt". De kallade den gumman för Gapesa, och hon bodde i Skogsgapet vid Annliden i Gustav Adolf. Har inte hört att någon mjölkat strumpeband eller hank eller kärnat smör i en bäck.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 6 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Gustav Adolfs | 1941 | Jag vet en soldathustru som gick mitt i… (”Djävulen”, sida 1 av 8) |
| Drakar och övernaturliga djur | Habo | 1932 | Drake hörde jag bara talas om en enda… (”Drake”, sida 1 av 16) |
| Häxor och trollkarlar | Gustav Adolfs | 1941 | Min svärmor talade om en käring i Gustav… (”Häxor”, sida 1 av 6) |
| Häxor och trollkarlar | Habo | – | Det var en kvarn, som brände varenda… |
| Maran och varulven | Habo | 1932 | De gamle sa', att när mara' red ett… (”Mara”, sida 2 av 16) |
| Spöken och gastar | Habo | 1932 | Det var en gammal soldat, Ek, bodde i Habo… (”Spökeri”, sida 3 av 16) |
| Spöken och gastar | Habo | – | Det var nere i Habo på ett rikt ställe.… |
| Tjuvmjölkande väsen | Habo | – | På Jäbberuder i Habo var en gumma, som… |
| Vattenväsen | Habo | 1932 | Sjöfrua. Hon var snäll och hygglig. Hon… (”Vattenväsen”, sida 2 av 38) |
| Vattenväsen | Gustav Adolfs | 1942 | Jag var med om något som jag aldrig… (”Vattenväsen”, sida 1 av 6) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.