Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1932 och 1961 skrev folkminnesinsamlare ner tolv sägner om övernaturliga väsen i Linköping.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills tolv sägner från fyra socknar som kan knytas till Linköpings kommun. De är nedtecknade av två folkminnesinsamlare och handlar om sex olika typer av väsen. Flest, fyra stycken, handlar om spöken och gastar.
I Linköpings stad berättades det år 1941 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
För mer än 200 år sedan bodde i Horn prosten Lekman, som ägnade sig mer åt att öka sina jordiska ägodelar än att sköta sitt kall som själasörjare. Han köpte gårdar runtomkring och påstås ha kommit i tvist med bönderna om ägosträngarna. Hans jordområden skulle ökas med rätt eller orätt. Karl XII var död, och hans karoliner började komma åter från åratals fångenskap. Många slog sig ned på öde gårdar och torp, och inte så få blev kolare, för järnbruken behövde mycket kol. Vid den tiden hade prosten slutat sina dagar, och hans arvingar ämnade börja kolning i urskogarna på deras ägor mellan Horn och Kisa. Men ingen ville åta sig kolningen, för där brukade nattetid en spökryttare ses rida i full galopp på en vit häst, och de som en gång hade sett eller hört talas om honom vågade sannerligen inte bo ensamma i en kolarkoja mitt i skogen. …
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Ulrika socken år 1947:
Far var ute i skogen en gång. När han skulle gå hem, kom han tre gånger i sträck till samma ställe, och tre gånger var han nära att kliva i Storgöla. Men tredje gången tog han av sig en vante och vrängde den. När han kom hem, sa han: Tack ska du ha, du mä horna. Då skrattade det till i bergen som svar påstod far. Inte tror jag, att han ljög, men jag tror, att skratten kom från skator. De skrattar om natten, när de ser eller hör något som de inte begriper.
Enligt berättelserna for Oden fram genom luften om natten med osynliga skällande jakthundar – detta kallades Odens jakt. Under stormiga höst- och vinterkvällar dundrade han fram över himlen, och ofta hördes hundskall, skott och ljudet av ryttare. Så här kunde det låta när man i S:t Lars socken berättade om dem år 1961:
Att Odens jakt har existerat, det vet jag, för jag har själv både sett och hört hinjakten. Om det var Oden eller Hin själv som var ute på jakt, det lämnar jag därhän. Ibland kunde Hinjakten uppträda som ett koppel gläfsande hundar sammankopplade med en glänsande kedja. Det konstiga var, att de trots sammankopplingen kunde rusa fram bland träden i skogen utan att hind¬ras av dem. Det såg ut, som om kedjan skulle ha gått rakt igenom träd¬stammarna. Ibland återigen märktes hinjakten bara som ett starkt flåsande och ett kallt vinddrag. Jag har sett hinjakten en gång och hört den två eller tre gånger. De första gångerna var jag tio elva år. Det var i en äng i Svinstad som kallas Löten. Jag gick där i skymningen, då jag rätt som det var fick höra ett starkt flåsande och ett kallt vinddrag rusa förbi mig, men jag såg inget röra sig. Det är klart att jag inte dröjde kvar i onödan. Nästa gång, ett par år senare, gick jag i samma äng, då jag plötsligt fick höra ett vinande ljud följt av ett starkt vinddrag dra förbi mig, men inte heller då såg jag någonting. …
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Drakar och övernaturliga djur | S:t Lars | 1959 | Normlösa heter. egentligen — eller rättare… |
| Oden och osynliga hundar | S:t Lars | 1961 | Att Odens jakt har existerat, det vet jag,… |
| Oden och osynliga hundar | S:t Lars | 1961 | I oktober 1893 hände det att en kvinna i… |
| Spöken och gastar | Linköpings stad | 1941 | Skeppeberg ligger på en hög ås i Västra… |
| Spöken och gastar | Linköpings stad | 1941 | För mer än 200 år sedan bodde i Horn… |
| Spöken och gastar | Linköpings stad | 1941 | Enligt en variant av samma sägen pågick… |
| Spöken och gastar | Ulrika | 1947 | Ugglorna skrämde de oss med. När en hörde… |
| Tomtar | S:t Lars | 1961 | Vid Bökestad i Rystad byttes för några år… |
| Troll och jättar | Ulrika | 1947 | En kväll när jag tittade ut, såg jag ett… |
| Troll och jättar | Ulrika | 1947 | Far var ute i skogen en gång. När han… |
| Troll och jättar | Ulrika | 1947 | Visst trodde folket på slätten också på… |
| Vattenväsen | Vreta Klosters | 1932 | Det var en spelman som hade lärt sej spela… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.