Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1865 och 1939 skrev folkminnesinsamlare ner 14 sägner om övernaturliga väsen i Karlskoga.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 14 sägner från en socken som kan knytas till Karlskoga kommun. De är nedtecknade av tre folkminnesinsamlare och handlar om åtta olika typer av väsen. Flest, tre stycken, handlar om troll och jättar.
I Karlskoga socken berättades det år 1939 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Trollen bodde i bergen och litet varstädes. Di kunde vara i skogen också. Det minns jag mor kunde säga till mig: "Akta dig, så du inte kommer ut för trolla i skogen." De var farliga, för de kunde ta en med, så att en aldrig hittade hem mer. Di hade fått en bortbyting på ett ställe som di fick bortbytingen att tala. Och han sade då: "Mycket har jag sett i mina dagar och 15 hustrur har jag diat och så gammal är jag som den äldsta gran på Tivedskogen." Då gick de och letade reda på den största och äldsta granen på skogen och högg ned den. Då dog bortbytingen. Det var trollen som hade lämnat bort honom och de hade gett en ed att han skulle leva så länge en viss gran stod. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 20 av 100 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Karlskoga socken år 1939:
Det hörde jag mina gamla släktingar tala på, att det fanns gastar. Det var anden av ett barn som dött och inte fått dopet. Det var en ande som inte var salig. Om en kom ut för gasten, så skulle en, när en kom hem, ta ett kol med eld i och släppa det tre gånger mellan linnet och kroppen. Om gasten kom åt en, så ville han suga blod.
Sägnen hos Isof ( sida 38 av 100 i volymen)
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Karlskoga socken berättade om dem år 1939:
Skogråa var di rädda för. Karlarna var mycket i skogen och kolade. Då kom hon till dem. Hon kom till min farfar och lättade på kojdörren och skrek att det brann i milan. Det gjorde så också, när han kom ut. Flera gånger så ropade hon på honom, när det var fel på milan. Om en korsade vägen så kunde hon inte förvilla en. Ibland så tog hon hand om kreaturen, så att de inte kom hem till kvällen. Det var aldrig lönt att leta efter dem då. Gick en efter dem så kom en vilse.
Sägnen hos Isof ( sida 11 av 100 i volymen)
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Karlskoga kommun ligger i trakterna kring Bergslagen, nära Filipstad och Storfors. I socknar häromkring återkommer många sägner om skogsrået.