Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1850 och 1933 skrev folkminnesinsamlare ner 409 sägner om övernaturliga väsen på Gotland.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 409 sägner från 50 socknar som kan knytas till Region Gotland. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om elva olika typer av väsen. Flest, 113 stycken, handlar om troll och jättar.
I Eskelhems socken berättades det år 1925 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Sagan om hvar bergstrollet Hobergsgubben vistades eller kanske rättare sagt bodde, förrän han flyttade till Gotland och bosatte sig i Hoberget (Hoburgen) samt orsaken till hans flyttning. I Lofta socken, Norra Tjust härad, finnes ett berg, som kallas "pukberget". I detta berg bodde fordomtimma, förrän kristendomen infördes i landet, ett troll, som folket kallade "puken", hvaraf berget troligen erhöll namnet: pukberget. Att bergstrollet kallades puken var därför, att han mången gång gjorde folket förargelse, isynerhet då de hade sädesstackar ute på åkrarna, och puken skulle göra resor till andra berg för att hälsa på där boende troll, och dessa skulle göra återvisit hos puken, ty dessa resor skedde med virfvelvindar. Då kringströddes sädesstackarna, och därför voro folket förargade på puken, så att då de sågo en hvirvelvind draga fram öfver fälten ropade de: "se så, nu är puken ute och reser igen!" …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Alskogs socken:
Under bär-tiden var engång nio styckna barn ute i en stor skog och plockade bär. De hade nu alla sina »bär-skräppor» af näfver fulla med de raraste bär: då fingo de se en stor vacker hvit häst helt stillfärdigt komma vankandes fram ur skogen. Hästen gick nu in ibland alla barnen, och var så spak att barnen gingo fram och klappade och kliade honom, och han stod antingen stilla som sten eller kunde de leda honom såsom de behagade. Ett af barnen tog sig då dristigheten och satte sig opp på hästens rygg; men som hästen var så stilla och tålig, klef snart ett till opp på hästen, för två stycken hade gerna godt rum på den stora hästen; hvarföre ock det tredje barnet krälade sig opp på hästens rygg. Men de tre hade ännu lika godt rum: och nu äntrade sig det ena barnet efter det andra opp på hästen med sina fulla bär-skräppor — för barnen hade lust att roa sig, då de nu i alla fall hade sina skräppor fulla och ämnade gå åt hemmet. …
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Levide socken berättade om dem :
En Prest i Gothem, som egde svartkonstboken, gick ofta sent om qvällarne ute på kyrkogården. - Hans dräng, Pehr, tog ett lakan på sig för att der skrämma sin husbonde; men då denne fick se det hvita spöket, frågade han: »Är det du, Pehr?» — Denne, nu sj elf skrämd, tordes ej svara. Presten läste då ur svartkonstboken, hvarvid Pehrs fötter sjönko ned i jorden. Då han så sjunkit till knäen, frågade Presten åter: »Är det du, Pehr?» Men denne, då alldeles förfärad, kunde nu ej svara. Presten läste då vidare, och dermed sjönk Pehr ned till midjan, då han för tredje gången frågade: »Är det du, Pehr?» Då ej nu heller något svar följde, sänkte Presten åter den arme drängen än djupare; men då han sjunkit ända nära till armarne, återfick han sin tungas bruk och ropade gråtande: »Det är jag, Käre far, hjelp mig!» — »Nu är det för sent!» svarade Presten; och drängen sjönk i jord så djupt att blott hans axlar voro öfver. Och då lade han svartkonst-boken på Pehrs hufvud och trampade på hans axlar så att hela karlen försvann i jorden. …
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 113 | Det var engång en stor Herre som hade ett… |
| Vattenväsen | 67 | … I stället för att säga: »Jag räcker inte… |
| Spöken och gastar | 66 | En Fru var död, och man hade bisatt henne… |
| De underjordiska | 46 | … — Derefter fick folket läsa till maten,… |
| Skogsväsen | 40 | … Ty nu var Skogsrået så nära efter… |
| Djävulen | 25 | … »Päuken» (fan) såsom förman dansade der… |
| Drakar och övernaturliga djur | 21 | … — När man då får se det skall man säga:… |
| Tjuvmjölkande väsen | 13 | Ibland bildar det sig i mjölken straxt då… |
| Oden och osynliga hundar | 8 | Oden for och red ofta genom luften mellan… |
| Tomtar | 6 | När pigan stod på vid-backen och plockade… |
| Maran och varulven | 4 | En Bonde var länge plågad af maran; och… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.