Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1938 skrev folkminnesinsamlare ner två sägner om övernaturliga väsen i Bollnäs.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Bollnäs kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills två sägner i databasen som kan kopplas till Bollnäs kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om troll och jättar och om vattenväsen.
I Hanebo socken berättades det år 1925 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Vid sidan av en av de många vägar som leda upp till Kölbergets topp /332 m.ö.h./ ligger en stor sten, till formen som en likkista, vilken vilar på andra mindre stenar. Stenen kallas av ortsbefolkningen för "jättens likkista". Om hur denna sten kommit dit, förtäljer en gammal sägen: Långt före innan någon människa kom till Hälsingland bodde Kölbergsjätten djupt inne i Kölbergets innandömen. Århundrade efter århundrade gick, och jätten levde och mådde gott i Hälsingeskogarna. Men så en höst gick han ut på, den nedanför berget liggande sjön, Bergviken innan isen var stark nog att bära en sådan bjässe. Och när han kom mitt på sjön så brast isen under honom och han drunknade. Vart han skulle gå förtäljer inte sägnen. När- boende jättar hörde hans rop om hjälp och skyndade dit för att hjälpa honom, men kommo för sent. Han hade redan drunknat. Då togo de och höggo en stor kista av sten och lade honom i. Kistan satte de på det för honom så kära Kölberget, och där står hon lika än i dag, orörd av någon människohand. Detta är sägnen om "jättens likkista" och "Kölbergsjätten, vilken ej, mig veterligt, varit återgiven i tryck. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 2 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Bollnäs socken år 1938:
Det var ett par kolare, som hade varit oppe vid Bollnäs och grävt en grav på körrgården. Och så hade dom sina skovlar i båten och rodde över sjön Herten. Då satt den ena och rodde, och den andra satt bak i båten, och så tog han en skovel och stack i sjön och dom såg, att det var något, som for opp på vattnet och for iväg. Det var sjörå, som inte kunde stanna i Hertesjön utan gav sej iväg till Voxsjön. Det var lite gravmull kvar på skoveln, som han hade styrt med.
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.