Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. År 1865 skrev folkminnesinsamlare ner tre sägner om övernaturliga väsen i Hallsberg.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Hallsbergs kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills tre sägner i databasen som kan kopplas till Hallsbergs kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om troll och jättar.
I Hallsbergs socken berättades det år 1865 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
I Jätteberget nära Skåleklint uti Halsbergs socken finnes en håla, kallad Jättehålan, dit man inkommer genom en stor portlik öppning, som dock nu är täppt af ett stort nedrasadt stenblock, hvilket hindrar den nyfikne att intränga i berget. Längre in i hålet finnes en annan port, men denna är starkt reglad och endast den som funnit nyckeln dertill, och tilltror sig att öfvervinna draken, som förvarar ingången, kan der intränga. För många år sedan, innan ännu den nedrasade berghällen tillstängt den yttre gången hade två karlar begifvit sig derin, men då de fingo se en stor och alldeles förfärlig orm — förmodligen draken —, som hväste och sprutade eld emot dem, voro de glade att få vända om igen. Innanför den inre porten, som förer till sjelfva bergasalen, der rika skatter finnas, sitter jätten och sofver med ett stort svärd öfver sitt hufvud, och wallhjon och enslige vandrare som passerat derförbi försäkra sig stundom hafva hört honom snarka så hårdt att det "rungat" i marken. …
Även nästa sägen handlar om troll och jättar. Den här berättades i Sköllersta socken år 1865:
En fattig hustru på Åkraby backen, som nyligen uppkommit efter barnsäng, men ännu icke blifvit kyrkotagen, gick en dag till bäcken nedanför Tarsta borg för att tvätta småkläder. Hon skyndade sig det mesta hon kunde, ty barnet var sjukt derhemma och led af ett svårt utslag. När hon nu slutat sin tvätt — ty mycket hade hon ej att skölja — vände hon sig om för att gå hem. Då stod en fin och grann fru bredvid henne, helsade vänligt och sade: "Du skall tvätta småkläderna med såpa eljest blifver ditt barn ej qvitt sitt svåra utslag." …
Så här kunde det låta när man i Svennevads socken berättade om troll och jättar år 1865:
Nära Svennevads bro synas lemningar efter en gammal borg, och der bodde i forna dagar en vid namn Svender och vill man förklara Svennevads namn af hans. Någre säga att denne Svender varit en konung, och prosten Åhrberg i sin beskrifning öfver Sköllersta socken (Mscpt i Sköllersta kyrka) vet till och med att han varit Tarstaborgs konungens Landtvärnsman; men andra säga att han varit en jätte och ligger begrafven under jättestenen vid Glottra, som af somlige kallas konung Åmunds sten. Att döma af den sägn, som berättas om Svenders hustru Glottra, får man väl antaga att han varit en jätte, ty om henne förtäljes, att hon en dag vandrat i skogen och då kännt ett visst naturbehof, hvilket hon önskade tillfredsställa. Starkt trängande måtte emedlertid detta hafva varit, ty i följd deraf uppkom Glottra sjö; men frambringandet af så mycket vatten på en gång blef henne öfvermägtigt, så att hon efter slutad förrättning svimmade utaf och sjelf omkom deri.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Troll och jättar | Hallsbergs | 1865 | I Jätteberget nära Skåleklint uti… |
| Troll och jättar | Sköllersta | 1865 | En fattig hustru på Åkraby backen, som… |
| Troll och jättar | Svennevads | 1865 | Nära Svennevads bro synas lemningar efter… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.