Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1839 och 1964 skrev folkminnesinsamlare ner 45 sägner om övernaturliga väsen i Kronoberg.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 45 sägner från 25 socknar som kan knytas till Kronobergs län. De är nedtecknade av 20 folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, tio stycken, handlar om spöken och gastar.
I Tingsås socken berättades det år 1940 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Var de bygger en kyrka, ska det bli en kyrkogrim. Min mormor var och gjorde dagsverken, då de byggde Tingrås kyrka, och då begrav de en levande hane där. Det blev kyrkogrimmen. Det är nog på samma sätt med gluppson, det är nog en so, de har begravt. Det är alltid en hane på sådana kyrkor, där de har grävt ner en levande hane, så det kan man själv se, om där finns kyrkogrim. De gräver ner när de bygger andra hus med, de grävde ner något under Konserthuset i Hälsingborg, men jag vet ente vad det var, och det var nog inte många, som fick veta.
Sägnen hos Isof ( sida 8 av 30 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Hinneryds socken år 1931:
Mjölnaren i Skinnesböke brukade lägga en peng på flostocken till näcken, sen kunde han trygt lägga sig att sova, gick kvarnen tom, kom näcken och väckte honom. En afton skulle en besökande lysa mjölnaren med stickbloss, mjölnaren sade till honom, att han icke fick släppa någon glödande skare ner ibland kugghjulen, men hur väl han aktade sig, råkade han likväl släppa ner glöden, då blev det ett fasligt liv, kvarnen gick som om varenda bit skulle gått sönder. Mjölnaren måste skynda ut och muta det fortaste han kunde.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 14 i volymen)
Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Så här kunde det låta när man i Härlunda socken berättade om dem år 1931:
En trollkärring som dött, fick stå lik på logan, tills hon skulle begravas. Dagen innan hon skulle begravas, skulle grannarna, som brukligt var, risa på vägen, när de gjort detta och skulle gå förbi gården i skymningen, på kvällen, fingo de se en kalv, komma ut ur logan, där kärringen stod lik. Det brann åt hela kalvens rygg så att det riktigt lågade. De som sågo det kunde sedan icke säga något på hela kvällen.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 4 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 10 | Det var en skräddare i Stens, han fick se… |
| Vattenväsen | 7 | … Då förstod bonden att han harvat med… (”Vattenväsen”, sida 1 av 2) |
| Troll och jättar | 6 | Morfar talte om att då han en gång varit… (”Sällskap med troll”, sida 1 av 4) |
| Drakar och övernaturliga djur | 6 | Då ett par kvinnor kom gående sjöstranden,… (”Skattedrake”, sida 1 av 2) |
| Tomtar | 4 | Ibland såg Far tomtar med röda luvor gå… |
| Skogsväsen | 3 | … Det var skogsnuvan som varit där först.… (”Skogsnuvan”, sida 5 av 10) |
| Häxor och trollkarlar | 3 | Ägaren till Skya mellangård mistade… (”Trolldom. Svartkonst”, sida 8 av 10) |
| Maran och varulven | 3 | Mara var onda andar, som var i luften.… (”Mara”, sida 1 av 34) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | Det var en bonde ute och jagade tidigt en… |
| Djävulen | 1 | Det var en gästgivare i Tingsås, som hette… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.