Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1896 och 1951 skrev folkminnesinsamlare ner 530 sägner om övernaturliga väsen i Varberg.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 530 sägner från 25 socknar som kan knytas till Varbergs kommun. De är nedtecknade av 39 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 163 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Lindbergs socken berättades det år 1928 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var en gång en karl som var hemma i Norra Näs; denne hade en gång varit vid kvarnen När han på hemvägen kom till et ställe kallat Lilla Hall där det ofta brukade spöka, så blevo plötsligt alla tre mjölsäckarna han hade på vagnen kastade av. Anders Eliasson så hette karlen var en mycket stark person. Han gick genast fram och såg igenom betslet på hästen som brukligt är vid sidorna till fällen. I detsamma fick Anders en så kraftig örfil att det gick rundt i huvudet på honom. Hastigt kastade han sina säckar till baka på vagnen och körde hem.
Sägnen hos Isof ( sida 8 av 80 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Kungsäters socken år 1935:
En gång talte min gubbe om, att han och några pojkar till var ute i Ödsmåla och vaktade får om sommaren. Då hörde de, hur det smattrade med 'greslôr' inne i berget. Och de kände lukten av nybakt bröd. Det var bergatrollen, som bakte. Jag var med min mamma på ett ställe ute i Halland, och där låg ett stort, räligt barn i vaggan – huvet var så stort. Så sa mamma till mora – hon var ute: "Barnet här inne gråter." Då sa mora "Ja, det är inget barn. Det var ett, som blev slängt i vaggan, och mitt blev taget. Det är tjugo år nu, och det blir inte större." Det var trollen, som hade tagit hennes barn och lagt en trollunge där istället. – De hade för sej trollen skulle inte kunna byta, sen de hade gått i kyrkan.
Sägnen hos Isof ( sida 15 av 104 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Kungsäters socken berättade om dem år 1935:
Det var många gamla fiolspelare, som hade lärt sej att spela av Näcken. Bara de tog fiolen och satte sej under en bro, fick de lära. De berättade om en speleman, som sa ifrån innan han började spela, att när de får se stolar och bord börja dansa, skall de rycka fiolen ifrån honom. Där låg en gammal krumpen käring i en säng, och rätt som det var började hon också dansa. Då var där en som ryckte fiolen ifrån spelemannen. – Där skulle vara 12 repriser på den där valsen. När han började den 11:te, skulle de rycka fiolen ifrån honom, annars hade han spelat ihjäl sej själv. Hade han fått börja den 12:te, hade Näcken tagit honom. Sjörå skulle vara förskräckligt fina och granna, och fint klädda med. Men de ville inte folk illa.
Sägnen hos Isof ( sida 7 av 104 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 163 | Det var i Nazareth vid Nye bro, där bodde… (”Spökeri”, sida 16 i volymen) |
| Troll och jättar | 115 | Det bodde jättar i Jättahögen i Värö. Så… (”Jättar.”, sida 28 i volymen) |
| Vattenväsen | 48 | … Och sjöråa satt bredvid på landet… (”Vattenväsen”, sida 6 av 106) |
| Tomtar | 41 | Det var en skomakare som hade tagit nissar… (”Tomtar och skor.”, sida 45 i volymen) |
| Djävulen | 31 | … Det sades att djävulen visade sig där… (”Djävulen”, sida 1 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 28 | … Korna började på att mjölka mindre än… (”"Mjölkhare."”, sida 5 av 80) |
| Oden och osynliga hundar | 27 | … Vet ej om att Oden jagat skogsfrun. (”Odens jakt”, sida 5 av 51) |
| Maran och varulven | 20 | En dräng i Båtstorp blev så svett om… (”Mara”, sida 36 av 51) |
| Skogsväsen | 18 | Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de,… (”Skogsväsen”, sida 10 av 104) |
| Häxor och trollkarlar | 17 | … Om kvällen sporde Parten vad trolldom… (”Trollkarlen i Thorstorp.”, sida 22 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 15 | Drakarna ginge på stjärten och hade män.… (”Drakar, ormar.”, sida 7 i volymen) |
| De underjordiska | 7 | Jag såg. Jag var väl tolv år gammal. Det… (”En syn. Älvor?”, sida 27 i volymen) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Varbergs kommun ligger i trakterna där Västergötland, Halland och Småland möts. Sägner om Odens jakt med osynliga hundarna återkommer i totalt 37 socknar i det här området.