Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. År 1925 skrev folkminnesinsamlare ner tre sägner om övernaturliga väsen i Tierp.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Tierps kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills tre sägner i databasen som kan kopplas till Tierps kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om spöken och gastar, om troll och jättar och om Oden och osynliga hundar.
I Tierps socken berättades det år 1925 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Berättad av Anne Marie Magnusdotter. En gån då farmor var barn, skulle hon gå ett ärende åt sina föräldrar till en person, som bodde rätt långt borta. Som vägen ledde genom en stor skog, och hon fruk tade för obehagliga äventyr, bad hon att få taga någon i sällskap. Hon fick då en jämnårig grannflicka i sällskap och de startade sin vandring. Glada i hågen och under muntert samspråk gingo de genom skogen i den vackra sommardagen. De pladdrade som flickor bruka om än det ena, än det andra och ibland sjöngo de en munter visa. Präktiga bärställen och vackra blommor lockade till vilostunder och även ibland att vika åt sidan om vägen, de skulle följa. De gingo dock aldrig längre bort från stigen, än att de lätt skulle hitta tillbaka igen, trodde de. Dagen led, och snart började det skymma på. Då blev det fart på flickorna. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 20 av 22 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Tierps socken år 1925:
Bergtrollen Berättad av gumman Åkerlund född 1850. Bosatt Pinan, Bälinge, Uppland (Gubben Åkerlunds sagor är berättade i Börje, hustruns i Bälinge) En gumma från Krakens gård, Forkarby by, Bälinge skulle en gång gå på besök till Marsta by. Då gick hon en genväg över Gillberga kulle. I Gillberget visste hon att troll bodde och därför tog hon en bit stål med sig som skydd. Då hon kom till backen framför berget, fick hon se ett stort, stort fruntimmer sitta och sola sig. Hon var klädd i den grannaste röda tröja. Framför sig hade hon brett ut alla sina skatter, guld och silver i mängd. Där var gullskrin, gulltallrikar, gullkedjor m.m. Mats Anderssmor, som gumman hette, tänkte att det nog kunde vara bra att äga något av alla dessa skatter. Hon visste och att stål borttager förtrollning. Hon siktade därför på en ståtlig silverkanna och kastade stålbiten på den. Hon träffade kannan och idetsamma försvann bergatrollets käring och alla hennes skatter. Det enda som blev kvar var silverkannan, som träffats av stålbiten. Gumman tog sin kanna och skyndade glad ifrån den förtrollade platsen. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 10 av 22 i volymen)
Enligt berättelserna for Oden fram genom luften om natten med osynliga skällande jakthundar – detta kallades Odens jakt. Under stormiga höst- och vinterkvällar dundrade han fram över himlen, och ofta hördes hundskall, skott och ljudet av ryttare. Så här kunde det låta när man i Tierps socken berättade om dem år 1925:
Ibland när man under de ljusa, vackra sommarnätterna sov för öppet fönster, kunde man plötsligt bliva väckt av ett förfärligt oväsen ute i skogen, som låg strax bakom. Där var skrik och skrän, gläfsande och skällande av en massa hundar, slammer av hästhovar, kna kande av brustna grenar m.m. O, fasa! Nu var det icke gott att vara ute i skogen. Det är "hindjakten, som där ute drar fram. Bröstet krymper samman i ångest och hjärtat bultar våldsamt. Att sova är icke tänkbart. Om man ändå skulle våga titta litet ut genom fönstret. O, ve och fasa! Att se "hindjakten var ännu värre än att höra den. Först såg man en jagad vacker, vit hind försvinna i snåren och efter den jagade hela den vilda hopen. Främst i raden kom en naken kvinna med hängande, tilltrasslat hår och vilda, stirrande ögon och värst av allt en buk så stor, att den släpade på marken. Efter henne kommo, dels ridande på svarta hästar, dels springande en skara män försedda med pilbågar och långa svärd, runt omkring dem rusade vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slogo kvinnan, och tillsamman med hundarna förde de ett förfärligt oväsen. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 17 av 22 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Oden och osynliga hundar | Tierps | 1925 | Ibland när man under de ljusa, vackra… (”Den stora hindjakten (Oden och skogsrået)”, sida 17 av 22) |
| Spöken och gastar | Tierps | 1925 | Berättad av Anne Marie Magnusdotter. En… (”Det huvudlösa fåret. Spökeri”, sida 20 av 22) |
| Troll och jättar | Tierps | 1925 | Bergtrollen Berättad av gumman Åkerlund… (”Bergtrollen och Jägarfamiljen i Djupa”, sida 10 av 22) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.