Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1928 och 1947 skrev folkminnesinsamlare ner 15 sägner om övernaturliga väsen i Skara.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 15 sägner från sju socknar som kan knytas till Skara kommun. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest, fyra stycken, handlar om spöken och gastar.
I Varnhems socken berättades det år 1928 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Hade någon person dött, som man misstänkte skulle gå igen, så skulle någon samla upp de sista dropparna i glasen varur begravningshästerna druckit före de begåva sig iväg med liked. När likföljet kommit ett stycke ifrån hemmet, skulle den som hade spritresterna, passa på att tömma ut vätskan på obemärkt som möjlig, på väg imellan liken och begravningsföljet. Den döde har efter detta sedan ej makt att komma över det stället, om han skulle försöka gå igen till sitt förra hem. En kvinna i Varnhem gjorde på detta sätt en gång, men när hon i hastigheten skulle tömma ut spritresterna på vägen gjorde hon detta så hastigt att vätskan kastades rakt över vägen och kom på en intill vägen stående vattenho där förbifarande brukade vattna sina hästar. Nattetid, efter den dagen ville ej hästar gå förbi stället, där vattenhon stod, eller dricka därut. Detta trodde folk berodde på, att den döde var ute på gengångsfärd, men kunde ej komma längre än till vattenhon. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 4 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Vinköls socken år 1938:
Det ligger ett stort berg i Vinköl och där bodde troll förr i tiden. Det var en dräng som varit till kvarn och malit till ful, och eftersom det vid den tiden var många som skulle ha malit, hadde drängen fått gått där länge. Då han nu var på hemvägen, tyckte han bara om han snart voro hemma, så han fick lite mat. Då han for förbi det här berget, hörde han slammer av bakedan inne i berget och tyckte då: "Tänk om jag ändå haft en fjaling brö". I samma kom trollet ut med en parm kaka brö och en bägare dricka och sade: "Ät och drick å var glad!" Då drängen tog kakan, gjorde hästen ett kast av vägen, och slog bägaren ur handen för trollet, och en del av drickan for på hästens länd, där håret gick av. Kakan hängde han på en stake, och åkte iväg utefter åkern. Då ropa trollet efter honom: "Åk på vägen den fina, och inte på åkern den gröna!" Men drängen höll sig på åkern.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 6 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Öglunda socken berättade om dem år 1937:
Korsgården i Öglunda hade 3 tomtar som drog till gården men så började bonden missköta dem och en jul fick di inte gröt. De blev då rasande och sa att de skulle dra dän vad de dragit dit. Men då blev bonden gudfruktig och då fick de ingen makt. En piga bar in ett vedfång och tappade ett trä på foten, hon blev arg och förbannade trät. Detta tog tomtarna och nu blev bonden utfattig.
Sägnen hos Isof ( sida 7 av 74 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| De underjordiska | Skånings-Åsaka | 1947 | Älvor har det funnits här på maderna. Min… (”Älvor”, sida 8 av 82) |
| Djävulen | Norra Lundby | 1937 | En bonde hade försvuret sig till Djävulen,… (”Försvuret sig åt Djävulen”, sida 1 av 22) |
| Maran och varulven | Istrums | 1941 | Det var en gång en dräng som reds av maran… (”Maran”, sida 1 av 14) |
| Oden och osynliga hundar | Vinköls | 1938 | Min fader tala om att 1844 på hösten hörde… (”Odens jakt”, sida 1 av 70) |
| Spöken och gastar | Varnhems | 1928 | Hade någon person dött, som man misstänkte… (”Gengångare hindras gå igen.”, sida 1 av 4) |
| Spöken och gastar | Norra Lundby | 1937 | Min far blev gastkrammad en julafton, han… (”Gastar”, sida 4 av 22) |
| Spöken och gastar | Vinköls | 1938 | På en bondgård i Vinköl hadde de en piga,… (”Spöksägen.”, sida 2 av 6) |
| Spöken och gastar | Synnerby | 1947 | Det skulle vara i någon kyrka här i… (”Spöksägen”, sida 20 av 68) |
| Tjuvmjölkande väsen | Vinköls | 1947 | Det var en bondgumma som bodde ett stycke… (”Bjäran”, sida 9 av 80) |
| Tomtar | Öglunda | 1937 | Korsgården i Öglunda hade 3 tomtar som… (”Tomtar”, sida 7 av 74) |
| Troll och jättar | Norra Lundby | 1937 | I min barndom, berättade de gamla för oss… (”Jättar (Naturföremål) (Skatter)”, sida 1 av 30) |
| Troll och jättar | Varnhems | 1937 | Löparesvenna hade en pojke som de fått… (”Troll”, sida 4 av 40) |
| Troll och jättar | Vinköls | 1938 | Det ligger ett stort berg i Vinköl och… (”Troll”, sida 1 av 6) |
| Vattenväsen | Norra Lundby | 1937 | När något djur gått ner sig i… (”Naturväsen (vattenväsen)”, sida 3 av 30) |
| Vattenväsen | Norra Lundby | 1937 | Per på Furet såg en sjöjungfru i Singsjön,… (”Vattenväsen”, sida 1 av 18) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.