Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1937 och 1941 skrev folkminnesinsamlare ner 39 sägner om övernaturliga väsen i Tibro.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 39 sägner från två socknar som kan knytas till Tibro kommun. De är nedtecknade av fyra folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest handlar om troll och jättar och om tjuvmjölkande väsen, åtta vardera.
I Ransbergs socken berättades det år 1937 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var en jätte, som byggde Ransbergs kyrka, han hette "Finke. Så sa' han till prästen, att om denne ej kunde gissa vad han hette, så skulle han ha prästens hjärta. Prästen gick o sörjde över detta, men en morron gick han ute på Rane kulle vid kyrkan, o då fick han höra, att det sjöng i berget. Han gick närmare, o då sjöng jättefrua för barnen: "Tusseri lusseri, liten kind, rätt nu kommer Finke hem med prästens hjärta." Jätten höll då på med östra gaveln på kyrkan o putsa den, det var det sista han skulle göra. Då gick prästen dit o sa': "Du heter Finke!" Men då blev jätten så arg, att han slog mursleven i väggen o på den fläcken där fastna aldrig bruk sedan. Jättarna kasta stora berg flera mil för att slå ner kyrkklockorna, de tålde inte att höra dessa. De tog av sig strumpebanden o kasta i dem, men de träffa i regel inte. Vid Bellefors ligger så stora berg, o de skall vara kastade från Billingen.
Sägnen hos Isof ( sida 5 av 54 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om tjuvmjölkande väsen. Mjölkharen, bjäran och puken var väsen som en häxa skapade för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Bjäran gjordes av garn, stickor eller trasor och fick liv genom trolldom. Många sägner handlar om hur någon sköt en mjölkhare med silverkulor. Den här berättades i Ransbergs socken år 1937:
En gammal skogvaktare på Ryholm i Beateberg sköt gång på gång på en hare, utan att han dog. Men då gick han in till sin gumma o fila på hennes vigselring o la' detta i laddningen, o så sköt han. Då stöp haren, och då blev det bara gamla tvagor o "vebinningar" efter väv av honom. Det var en "mjölkahare," en gammal gumma därborta hade den.
Sägnen hos Isof ( sida 9 av 54 i volymen)
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Tibro köping berättade om dem år 1937:
Det var de, som kunde sitta vid gärdesgårdar och mjölka på sölv från en väv eller på strumpeband, så att mjölken fräste ur sölven eller strumpebanden. Far tala om, att prosten Friman här i Kyrkefalla gick över kyrkogården en påsk, antingen var det natten mellan skärtorsdag och långfredag eller mellan påskafton och påskdagen. Då kom en påskkäring flygande, och då sa' hon till prosten, att han fick inte tala om detta, för då skulle det ej bli någon tur med präster i Kyrkefalla sedan. Men han predika om detta i kyrkan på påskdagen. Sen dog han snart efter, och hans efterträdare Lundvik levde heller ej länge. Far gick och läste för Lundvik, far var född 1938.
Sägnen hos Isof ( sida 28 av 92 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 8 | En jätte byggde opp Ransbergs kyrka, men… (”Jättar”, sida 1 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 8 | På ett ställe ej långt härifrån hade de… (”Bjäran”, sida 13 av 92) |
| Häxor och trollkarlar | 7 | Det var en gubbe, som bodde väster om… (”Häxor och trollkarlar”, sida 31 av 92) |
| Spöken och gastar | 5 | Lyktgubbar har det funnits gott om förr.… (”Lyktgubbar”, sida 19 av 92) |
| Tomtar | 4 | … De skulle ha tomtar där, folk hade sett… (”Tomtar”, sida 8 av 54) |
| Vattenväsen | 3 | En spelman här, som hette Karl- Petter,… (”Vattenväsen”, sida 2 av 92) |
| Skogsväsen | 2 | En gubbe i Torsrud här i Ransberg tala… (”Skogsväsen”, sida 4 av 54) |
| Djävulen | 1 | Det var en flicka här, som var så… (”Djävulen”, sida 1 av 92) |
| Maran och varulven | 1 | "Mara red dem", sa' de, det var särskilt… (”Mara”, sida 27 av 92) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.