Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1933 och 1942 skrev folkminnesinsamlare ner tre sägner om övernaturliga väsen i Nordmaling.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Nordmalings kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills tre sägner i databasen som kan kopplas till Nordmalings kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. Två handlar om spöken och gastar.
I Nordmalings socken berättades det år 1942 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
För omkring 60 år sedan avled i Hallens by i Nordmalings socken, nära Öre älv i Västerbotten, godsägarens därstädes Olof Oloffsons hustru Petrina, omkr. 75 år gammal. En del underliga fenomen där i huset i samband med hennes bortgång framkallade uppskakning, ju rentav skräck hos dem, som iakttogo de egendomliga företeelserna, och folket där å bygden erinrade sig lång tid efteråt med verklig bävan, vad som hänt hos ”Olof Ols” vid den gamlas död. En grannes hustru hade blivit kallad in till den döende, och denna grannhustru jämte 5 andra personer, som också voro tillstädes i sjukrummet, iakttogo fenomenet. Då man förstod, att slutet var förestående, observerade grannhustrun helt plötsligt, att å hällen i den stora, öppna flakspiseln borta vid dörren i ett nu slogo upp blåa, vidunderligt fladdrande lågor, som likte och ilade av och an särskilt invid främre randen av den stora spiselhällen, som här pryddes med en bred kantlist av trä, böjd i halvcirkel utefter hällens främre, övre rand. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 3 av 10 i volymen)
Även nästa sägen handlar om spöken och gastar. Den här berättades i Nordmalings socken år 1942:
Några år efter ”ovan” omtalade händelse (Eldfenomen vid ett dödsfall i Nordmaling), avled en annan ”kära mor” i Vallens by i Nordmaling. Även denna kvinna hade varit en hård och robust varelse. Då en bonde från en annan, nära liggande by en tid senare efter en åktur till Mullsjö by, (som ligger betydligt högre än Vallens by, varföre vägen ”hem” hela tiden sakta och jämnt sluttade utför, så att åkdonet rent av gick fram på vägen av sin egen tyngd) på hemvägen färdades fram genom Vallen med sin lilla, lätta ”trilla”, märkte han till sin häpnad, att hans goda häst, som hela vägen dittills dragit åkdonet så lekande lätt, som om det varit en barnvagn, och därvid även sprungit helt ledigt långa sträckor, nu på en gång på den jämna, goda, utför sluttande vägen, helt oförklarligt började streta och nicka så där typiskt anstrangt framför åkdonet, som om lasset, han drog, vore övermåttan tungt. Och ju längre in i byn han kom, desto mera mödosamt syntes hästen få det att släpa fram vagnen. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 10 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Nordmalings socken berättade om dem år 1933:
Hä var en som hadd tomten, och han vari boa, men han hadd väl dåliga kläder, så matmora ga'n en ny klänning. Sen då stod hon och såg genom nyckelhålet hur han skull göra, och då feck hon si hur han strök uffer ["utför"] sej och sa: "Junker är granner, han sig ej dammer, han siktar ej mer." Och hon miste'n, han gjord int nå mer. Hon var så grämen för det. Tomten han skull dra åt dom, trodd dom. Han kunn dra mjöl och bröd och tocke å.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Spöken och gastar | Nordmalings | 1942 | Några år efter ”ovan” omtalade händelse… (”Död person åker med i en hästskjuts.”, sida 1 av 10) |
| Spöken och gastar | Nordmalings | 1942 | För omkring 60 år sedan avled i Hallens… (”En eldfenomen vid ett dödsfall i Nordmaling för 60 år sedan.”, sida 3 av 10) |
| Tomtar | Nordmalings | 1933 | Hä var en som hadd tomten, och han vari… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.