Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1920 och 1941 skrev folkminnesinsamlare ner 40 sägner om övernaturliga väsen i Lysekil.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 40 sägner från fem socknar som kan knytas till Lysekils kommun. De är nedtecknade av nio folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest, tolv stycken, handlar om spöken och gastar.
I Skaftö socken berättades det år 1928 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Strax intill Holländareviken ligger en holländare begraven. Han gastar emot svårt väder och säger: "Uvär." På Islandsberg en landtunga i Ellösfjorden ligger en annan holländare som svarar: "Sa ja inte de." En gång drunknade man och hustru utanför Stockevik. Ett av liken begrovs på Gåsö, ett på den gamla kolerakyrkogården vid Stockevik, när det sedan blev samma väder, som det var då de drunknade, så gastade det inte blott ute i sundet utan också på de båda kyrkogårdarna. Det var som om de döda ropade an varandra. Gastandet tog slut, då man flyttade liket från Gåsö till kolerakyrkogården.
Sägnen hos Isof ( sida 5 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Lyse socken år 1939:
Uppe i åarna bor Näcken. - Havsfruar bor i vattnet. De kunde komma upp och visa sig. Då måste man fara i land snart, för det blev ett farligt oväder. Men det var väl aldrig sanning. Farfar sa sådant. Man kunde sätta ut och ge henne något. Hon bodde nere på botten. Hon hade väl långt hår och var stor och konstig. Om man frågade, om det fanns fisk där nere, så svarade hon: "Det är fisk nokk på våra sopegödslar." - Man brukade skrämma barn med att säga Näcken kan ta dig. - Ej hört något som kallas döljevatten.
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 96 i volymen)
Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Så här kunde det låta när man i Lysekils stad berättade om dem år 1939:
Det var en trolltös, som stod och la upp en rishög. Så var det en pojk, som gjorde så, att hon brände sig. "Vad heter du?" frågade hon. "Sjöl," sa pojken. Då skrek tösen: "Sjöl har bränt mig!" Då hördes ett dovt rop inne från skogen: "Han du sjöl gjort det, får du sjöl hat." Det var, som ett eko inifrån skogen. Man hade för sig, att hon bodde där. - "Självgjort så är det välgjort," tänkte de väl.
Sägnen hos Isof ( sida 6 av 100 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 12 | … När det sedan blev samma väder, som det… |
| Vattenväsen | 7 | Näcken lyser folk vilse. På Herm hade de… (”Näcken”, sida 1 i volymen) |
| Troll och jättar | 6 | … Det satt troll vid vägkanten och kokte… (”Troll”, sida 7 av 100) |
| Djävulen | 5 | … Men det var ingen, som sov och djävulen… (”Djävulen”, sida 1 av 96) |
| Tomtar | 4 | Jag tror på tomten, men det gjorde jag… (”Tomtebissen”, sida 4 i volymen) |
| Skogsväsen | 2 | På Orust vid Förnäs gick det en karl förbi… (”Skogsrå”, sida 5 av 100) |
| Maran och varulven | 2 | … Efteråt har jag tänkt på det och jag… (”Maran”, sida 21 av 100) |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | Bjära har jag hört talas om. Och om att… (”Bjära”, sida 11 av 100) |
| De underjordiska | 1 | … Dagen därpå kom flickan igen, och när… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Lysekils kommun ligger i trakterna kring Bohuslän, där tomten ofta kallades för nisse. Ordet förekommer i sägner från 29 socknar i området, och kan möjligen kopplas till närheten till Norge där tomte heter just nisse.