Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1928 och 1949 skrev folkminnesinsamlare ner tre sägner om övernaturliga väsen i Luleå.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Luleå kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills tre sägner i databasen som kan kopplas till Luleå kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om häxor och trollkarlar, om djävulen och om maran och varulven.
I Råneå socken berättades det år 1948 om häxor och trollkarlar. Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken.
Det var en de kallade Trehörningsgubben; hade de brännvin med sej till honom, kunde han visa dem tjuven i brännvinet. Och Hindrik i Vitträsk kunde se en som drunknade, se var liket låg. Det var några gossar, som lekte på ett bygge, och en av dem ramlade ner i forsen. Vi var där och sökte i två dygn men hittade honom inte. Då skickade de en gubbe fyra mil upp till Hendrik. Gubben gick på morron och kom fram på kvällen. "Jag vet allt, vad du vill, sa Hindrik. Gubben ville, att Hendrik skulle följa med, och nästa morgon gav de sig iväg. Men när de hade kommit halvvägs, stannade Hendrik och sa: "Nu behöver jag inte följa med längre, för nu har de hittat honom. Han ligger i ett bakvatten under en kall. (häll?) " …
Sägnerna kunde också handla om djävulen. Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Den här berättades i Nederluleå socken år 1928:
En kvinna från byn hade varit ute och hämtat björkris och korn och bar detta under förklädet. Då mötte hon en fin herre. Det var den Onde, och han bad att få det hon hade under gördeln. Hon svarade, att om han ville ha björkris, så fick han det gärna. Men hon bar på ett foster, och den Onde kom och brände henne på detta. Man måste nu föra henne till Gammelstadskyrkan, och där i kyrkan skrev man"fader vår" runt hene i ring, och förmanade henne att inte gå utom ringen. Djävulen stod utanför ringen och förvandlade sig ljusa och mörka andar omväxlande, och försökte locka henne utanför det skrivna. Men tillsist måste han sluta, och prästen som var med tog ut henne. Då var hon alldeles mörbultad.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Nederluleå | 1928 | En kvinna från byn hade varit ute och… |
| Häxor och trollkarlar | Råneå | 1948 | Det var en de kallade Trehörningsgubben;… |
| Maran och varulven | Råneå | 1949 | Mara är något i blodet, men de gamle sa,… (”Mara”, sida 1 av 12) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.