Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1928 skrev folkminnesinsamlare ner sex sägner om övernaturliga väsen i Ludvika.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Ludvika kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills sex sägner i databasen som kan kopplas till Ludvika kommun. Två handlar om troll och jättar.
I Grangärde socken berättades det år 1925 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Redaktionssekreterare Herr Valdemar Liungman Enligt eder anons i Borlängetidningen av den 20 denes. Att ni önskar höra gamla folksägner. Vi sänder eder nu en gammal folksägen utav dom jag hörde när jag var barn. Ifall det kommer eder till gang. Den är skildrad från Grangärdes socken i Kopparbergs län Högaktningsfullt (Fru) H.et. Olsson Repbäcken För omkring fyrte år sedan fans i Grangärdes socken en gård som heter Ljungåsen. Bonden som ägde Gården, vill jag minnas hete Erk-Jansson. Han brukade vara i mitt hem. Ty vi bodde en och en halv fjärdingsväg från Ljungåsen. Bland hans berättelser mins jag en som han påstod vara värklighet. Som jag här skall skildra. Han och en bonde till var i en täckt omkring en kilometer från hemmet och galrade trä(den). Bäst som de höllo på att riva mossa kring ett träd, fingo de tydligt se kopparmalm. För att ricktigt vara säcker på plattsen, fälde de en björk. Sedan gingo de hem för att äta midag. …
Sägnerna kunde också handla om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Den här berättades i Säfsnäs socken år 1927:
På en gård här i Säfsnäs hade en bonde en tomte i stallen. Bonden behövde inte arbeta själv utan tomten gjorde allt arbete. En kväll råkade han får se tomten. Han hade röd toppluva på huvudet men kläderna var trasiga och han var knappt en aln lång. Då gick bonden och sade åt dem inne att sy tomten nya kläder. De gjorde så. På morgonen efter sedan bonden lagt ut kläderna gick bonden till stallet. Men då vart hästen inte ryktad och inte stallet i ordning. Då bonden stod där och funderade kom tomten och såg fin ut och sade: "Junke sopar inte idag för Junke är för grann." Sedan fick bonden arbeta själv i stallen.
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Ludvika socken berättade om dem år 1922:
Dom var i skogen i en kolkoja, och då kom det ett kvinnfolk in och stod och värmde sej. Då fråga dom, om hon var svång och ville ha äta. Och då sa hon: "Om jag får från-sä-skuren ost och knäbrutet brö." Då kunde hon äta, men inte annars. Så kom hon jämt alla kvällar, så gubben börja tänka det var ett troll eller råhand, och han vart rädd jussom för henne. Så han fråga henne hur han skulle bära sej åt, när trolloxen ville rida på krittra hanses. Då svara hon: "Ge korna tisbasbär och vändilrot", och gubben han tog själv. Då slapp hon inte in till honom nå´mer utan sprang kring kolkojan om kvällarna och ropa: "Tisbasbär och vändilrot. Fy vale mäg, som lärd' dä bot!"
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Häxor och trollkarlar | Grangärde | 1928 | Förr i tiden hade inte föräldrarna barnen… |
| Skogsväsen | Ludvika | 1922 | Dom var i skogen i en kolkoja, och då kom… |
| Tjuvmjölkande väsen | Säfsnäs | 1927 | Pukharar |
| Tomtar | Säfsnäs | 1927 | På en gård här i Säfsnäs hade en bonde en… |
| Troll och jättar | Grangärde | 1925 | Redaktionssekreterare Herr Valdemar… |
| Troll och jättar | Säfsnäs | 1927 | Hur man botar en karl, som blivit trollad… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.