.png){kind=link}
Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1950 skrev folkminnesinsamlare ner 147 sägner om övernaturliga väsen i Grums.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 147 sägner från fyra socknar som kan knytas till Grums kommun. De är nedtecknade av fyra folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 27 stycken, handlar om skogsväsen.
I Värmskogs socken berättades det år 1933 om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka.
För länge sedan skulle det vara en kolare som låg å kolade på Näshöjden. Där fick de aldrig vara riktigt i fred för "skogråa". "Valles dä va" så hade han "skogråa" liggande bredvid sig en natt. Hon var så vacker, så han hade aldrig sett vackrare kvinnfolk. Efter den natten så kunde han inte bli av med henne. Hon kom till honom om nätterna var han hade milan. Han fick barn med henne. Ingen kväll fick han vara hemma. Hon drog honom till sig. Men så kom det en finnkäring. Av henne fick han hjälp. Hon trollade så att vargarna åt upp barnen. "Skogråa" kom han ifrån, när de hade skjutit tre gånger mellan henne å honom. Men han var inte som han skulle vara efter den dagen. Han skulle vara som "mostôln."
Sägnen hos Isof ( sida 10 av 59 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Grums socken år 1928:
Dä va en person som kom gående frå Borgvik å te Grums, å på Flokerudsfjälle, där dä allti ha sagts spöka, så kom dä en stor fågel flygane emot honom. Han likna en drake. Han va vit unner vingera å förskräcklit stor. När han kom så va dä som ett dunner frå skogen. Han gjorde ingen skada men följde mä denne person ett långt stöcke frå skogen. Di trodde att dä va nôa slags varning, för i hans hem va dä oförlicklit å ett ogudlit liv.
Sägnen hos Isof ( sida 19 av 154 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Eds socken berättade om dem år 1934:
Det fanns tomtgôbber i Valnäs. Far såg, att de drog hö från Valnäs. En kväll så mötte han dem i Valnäsbacken. De hade ett helt lass å for väst åt socknen med. En av tomtarna sprang före lasset å en satt på lasset å körde. Men det gick så fort nedför backen, så han fick inte se om det var mer än två.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 20 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Skogsväsen | 27 | Det hände så ofta att "skogråa" kom in… (”Skogsväsen”, sida 16 av 59) |
| Spöken och gastar | 23 | … Den backen har inte varit säker för… (”Spökeri”, sida 15 av 71) |
| Tomtar | 22 | Dä ha fönnes mö tomtegôbber i Esocken (Eds… (”Tomten.”, sida 5 i volymen) |
| Vattenväsen | 20 | Dä va en skeppere sôm va bekant mä sjöråa,… (”Vattenväsen.”, sida 2 i volymen) |
| Troll och jättar | 19 | Det var inte så mycket tal om "jättar"… (”Jättar”, sida 41 i volymen) |
| Djävulen | 15 | … "det får du inte" svarade smeden, "har… (”Djävulen”, sida 1 av 6) |
| Maran och varulven | 5 | Det var farligt med "mara". Vissa personer… (”Maran”, sida 54 av 59) |
| Häxor och trollkarlar | 4 | Di gamle tala mö om Blåkulla å unra på… (”Blåkulla. Häxor”, sida 2 av 28) |
| Tjuvmjölkande väsen | 4 | … Det sades att hon gjorde "mjölkharar"… (”Bjäran”, sida 10 av 71) |
| Drakar och övernaturliga djur | 4 | Jag hörde gammalt folk säga att ormarna… (”Ormar och drakar”, sida 45 av 59) |
| De underjordiska | 3 | … Varken vitra, vittra el. vätte… (”Underbyggare. I. Vättar”, sida 7 av 38) |
| Oden och osynliga hundar | 1 | Det var mycket tal om att det fanns hundar… (”Odens jakt.”, sida 1 av 59) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.