Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1948 skrev folkminnesinsamlare ner 49 sägner om övernaturliga väsen i Gullspång.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 49 sägner från tre socknar som kan knytas till Gullspångs kommun. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest, tolv stycken, handlar om vattenväsen.
I Amnehärads socken berättades det år 1934 om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna.
De kvinnliga väsen som bodde sjöar kallades i denna trakt för sjörå. Hon uppgavs se ut som en människa till midjan men saknade ben hon hade istället underkropp som en fisk. Min meddelares far hade en gång sett ett sjörå. Hon kom roende i Vänern och hade en halv båt att ro i. De var på kvällen han såg synen och sedan på natten blev det en storm vars make man ej varit med om i mannaminne. Det troddes att då sjöråt visade sig bådade hon storm. Det tales att som fordom var gängse bar att då sjörået hängde ut tvätt, d.v.s. då vågorna i Vänern gingo med vita toppar, skulle det bli storm och oväder.
Sägnen hos Isof ( sida 14 av 26 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Amnehärads socken år 1935:
Myling, det var väl ett barn som man hade mördat då det föddes eller tagit livet av innan det blev fött. Sådan hörde jag allt många tala om, att de hade sett själv har jag alldrig sett någon sådan. Man påstod att om någon bragt ett barn om livet, som var dens eget, så kunde man dock alldrig bli kvitt det, utan det följde den personen, eller personerna, om barnet fötts i en familj, till dess att barnets levnadstid var ute. Jag vet inte om det var sanning, men det påstods, att det var en familj här i närheten, som hade två sådana barn eller mylingar. Det var en person som såg i syne; han fick för sig att han skulle gå dit där de bodde och se, hur det var, om det var sanning. Han gick dit en kväll och ställde sig utanför fönstret och tittade in genom det. Man åt då kvällsmat. Han såg då hustrun och mannen sitta vid bordet jämte tre pojkar. De hade dock endast en pojke. Men de tre pojkarna voro så lika att mannen ej kunde säga vem som var pojken, och vilka som voro mylingarna. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 100 i volymen)
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Södra Råda socken berättade om dem år 1936:
Påskkäringarna skulle smi "skärtorsdagsstål" i e smie, sa de. Mormor tala om att e som hon kände var ute vid påsk o var trollkäring. De sa till hennes man att hon var ute. "Nej, ho ligger hos mäj," sa' han. Men de lärde honom att han skulle ta en kniv o sticke i 'a. Å då var det en halmkärve. Min mor hade en nykalvad ko som inte mjölka. Men e som bodde ve Stranna i S. Råda hade mycket mjölk fast hon inte hade kor. En gång kom hennes pojke hem till oss, då sa mamma: "Ni har väl inga ***mjôlk?" "Jo, mamma sätter kniven i vägga o ***mjôlker, tills det kommer blog," sa' han. Sen kom gumman själv hem till oss en dag. "Du ha täje ***mjôlka för mäj," sa' mor. "Neej," sa' hon. Men mor gav henne en örfil så näsbloden kom, o sen fick mor igen mjölken.
Sägnen hos Isof ( sida 38 av 108 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Vattenväsen | 12 | Strömgubben vet jag inte att de såg, men… (”Vattenväsen”, sida 10 av 108) |
| Spöken och gastar | 8 | Jag har sett spöken en gång. Det var när… (”Spökeri”, sida 19 av 100) |
| Häxor och trollkarlar | 8 | … Jag hörde allt också att någon här sköt… (”Häxor och trollkarlar”, sida 43 av 108) |
| Troll och jättar | 6 | Vid Borgnäs i Amnehärads sn. bodde det… (”Jättar”, sida 23 av 108) |
| Tomtar | 5 | Tomtar har jag hört talas om, de tröska… (”Tomtar”, sida 27 av 108) |
| Skogsväsen | 5 | Karl i Nyttorp här såg skogråa månge… (”Skogsväsen”, sida 18 av 108) |
| Djävulen | 2 | Djävulen visa sig i gestalt av hundar o… (”Djävulen”, sida 2 av 108) |
| Maran och varulven | 2 | Förr hade de stål i lagårdarna, för att… (”Mara”, sida 36 av 108) |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | Det fanns något trolltyg som de kallade… (”Bjäran”, sida 1 av 50) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.