Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1905 och 1957 skrev folkminnesinsamlare ner 3 453 sägner om övernaturliga väsen i Värmland.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 3 453 sägner från 89 socknar som kan knytas till Värmlands län. De är nedtecknade av 83 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 579 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Bogens socken berättades det år 1934 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var på ett ställe som en karl kom å ville ha logi över natten. Vi har inte mer än ett rum till övers, svarade de, å där spökar det, så ingen kan ligga där. Men han beställde rummet för tre dagar. Första och andra natten hörde han spöket, men då blev det borta. Tredje natten fick han höra det igen, å då ropade han å frågade: Vem där - svara genast. Han tände ljuset å då stod det ett vitklätt fruntimmer vid bädden. Hon talade då om att hon tjänat på en prästgård, å där hade hon stulit en ring, som hon givit sin mor. Så bad hon att han skulle gå hem till hennes mor efter ringen å lämna den tillbaka, för hon kunde inte få någon ro förrän det blev gjort.
Sägnen hos Isof ( sida 58 av 65 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Säffle socken år 1926:
Det skulle ha bott en jätte i ett berg nära Z:s gård. En gång var två små barn ute och i skogen. De råkade vilse och lade sig att sova vid berget. Man saknade dem och trodde, att de blivit bergtagna. Slutligen hittade modern dem. Detta var i sista stunden, för det var säkert jättens mening att ta dem, så snart solen gått ned. Samme jätte slungade en väldig sten mot By kyrktorn. Stenen kallades sedan jättestenen. Den klövs och fördes bort i samband med en reparation av kyrkan.
Sägnen hos Isof ( sida 27 av 57 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Visnums socken berättade om dem år 1926:
Det fanns tomtar i stallet vid Kilsbyn (Visnums-Kil). Det var en som hette Göran som fick en örfil när han börja svära. Så det skall de passa sig för. När ja' tjänte i Medhamn (Visnums-Kil) och höll på att städa till jul, så sa' matmora åt mig att jag inte skulle skura under sänga. Men jag lyfte på sängomhänget och titta, och där hitta ja' en liten rund ask. I den låg två små tomteluver så stora så man kunde få knytnäven in i dem. På julkvällen gjorde matmora i ordning mat i ett stenfat, skorpor och kaka, smörgås, gröt och fisk, å så sa ho: "Vem av er ska gå te märra mä dä här?" Anders, äldste sonen, gick. På julmorron titta ja under sänga, då va allt luvera borta. Då på morron sa' mora: "Gå nu te märra å ta in fatet." Ja' gick dit, å fatet var så diskat och fint, så det kunde inte märren ha gjort, hon var rädd för fatet.
Sägnen hos Isof ( sida 58 av 93 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 579 | … Det var spöke, som visade sig. De sprang… (”Spökeri.”, sida 32 av 50) |
| Troll och jättar | 554 | Det hände, att "bergjätta" (x lånade… (”Tro och sed. Jättar”, sida 28 av 57) |
| Tomtar | 471 | Det var på ett ställe här i Sillerud som… (”Sägner om tomtar, bergättar.”, sida 44 av 70) |
| Skogsväsen | 417 | … På kvällen kom skogsrån till björnen… (”Skogsrån och björnen”, sida 45 av 63) |
| Vattenväsen | 380 | Det var en sjörå på Herrhagen vid Karlstad… (”Sjörån”, sida 1 av 46) |
| Häxor och trollkarlar | 285 | I gamla tider fanns på Skönnebol i S.Ny… (”Påskkäringar.”, sida 5 av 5) |
| Djävulen | 178 | Det fanns i forna dagar här i socknen en… (”Djävulen. 4:de hjulet”, sida 1 av 71) |
| Maran och varulven | 165 | Det berättas om en person, som var mycket… (”Maran”, sida 6 av 22) |
| Tjuvmjölkande väsen | 158 | En del som var riktigt trollkunniga kunde… (”Pukharar.”, sida 18 av 56) |
| De underjordiska | 106 | Det var om midsommarnatten som en kunde… (”Älvor”, sida 29 av 108) |
| Drakar och övernaturliga djur | 105 | Förr i tiden fanns det stora ormar. Det… (”Stora ormar”, sida 1 av 69) |
| Oden och osynliga hundar | 55 | Det var som att det skulle klappa i bergen… (”odens jakt.”, sida 5 av 102) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.