Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1933 och 1946 skrev folkminnesinsamlare ner tio sägner om övernaturliga väsen i Ånge.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills tio sägner från två socknar som kan knytas till Ånge kommun. De är nedtecknade av två folkminnesinsamlare och handlar om fyra olika typer av väsen. Flest, fem stycken, handlar om spöken och gastar.
I Borgsjö socken berättades det år 1946 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var en gång två prästbarn, som dogo. Prästfruns brudgåvor: En silverdosa och en blommig näsduk fingo dessa barn leka med, medan de levde. När de avlidit, blev det ett väldigt rabalder kring dessa två brudskänker, som ej stodo att finna någonstans. Prästens piga, Kerstin, blev misstänkt för stöld, men hon nekade. Barnen fingo till sist ej någon ro i graven, utan de nödgades "gå igen." En person såg en gång mitt på ljusa dagen dessa båda prästbarn komma gående på vägen. Han talade med dem, och han fick av dem veta, att deras två "leksaker" lågo i källarmuren, där de en gång gömt dem. Denna person omtalade detta för prästen, som gick med honom dit, och mycket riktigt funno de sakerna där. Sedan blev allt lugnt och tyst, och barnen fingo ro i graven.
Sägnerna kunde också handla om tjuvmjölkande väsen. Mjölkharen, bjäran och puken var väsen som en häxa skapade för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Bjäran gjordes av garn, stickor eller trasor och fick liv genom trolldom. Många sägner handlar om hur någon sköt en mjölkhare med silverkulor. Den här berättades i Borgsjö socken år 1946:
Bara kallades det tjuvmjölkande väsen, som vissa personer misstänktes ha i sin tjänst. Både män och kvinnor kunde hålla sig med ett sådant väsen. Det såg ut som ett nystan. Man skulle ha 9 olika slags tyg och 9 olika sorters lövträd, när man tillverkade baran. Det var en karl, som en gång gjorde en bara, och då den var färdig och han skulle släppa i väg den, ropade han: "Skit drä du!", och det dröjde heller inte länge, förrän han hade så mycket skit "gödsel" på sin gård, att han höll på att "svämma över" av det. Man kunde se på korna, att baran varit framme genom att det blev liksom sår på låret. baradinnje, gulaktig svampliknande växter på stubbar och "tågor". Det skulle man bränna med nio sorters lövträd, så fick man se den, som ägde baran, komma fram och visa sig.
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Borgsjö socken berättade om dem år 1946:
Tomtens utseende: Han var liten till växten, hade grå kläder samt en röd toppmössa på huvudet. Tomten flätade manen på vissa hästar i stallen. Där tomten fanns, trivdes hästarna bra. – På julnatten satte man alltid ut av all julmaten. Den sattes ut i stallslidret och vid fähusporten. Spiltan står över tomtarnas bord. Hästen, som står där, är orolig, och måste flyttas. Då blir allt lugnt igen i stallet. …
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Maran och varulven | Borgsjö | 1946 | Följande händelse har säkerligen timat i… |
| Spöken och gastar | Borgsjö | 1945 | I Ensillre by fanns en gumma, Johan… |
| Spöken och gastar | Borgsjö | 1946 | Det var en gång två prästbarn, som dogo.… |
| Spöken och gastar | Borgsjö | 1946 | De bägge sageskvinnornas mòsstumànn… |
| Spöken och gastar | Borgsjö | 1946 | I Lokåsen, ett fäbodställe, som ligger 2… |
| Spöken och gastar | Borgsjö | 1946 | Vid en bastu i Julåsen, 10 km söder om… |
| Tjuvmjölkande väsen | Torps | 1933 | Personer som alltid hade mycket mjölk och… |
| Tjuvmjölkande väsen | Borgsjö | 1946 | Bara kallades det tjuvmjölkande väsen,… |
| Tjuvmjölkande väsen | Borgsjö | 1946 | När man gjorde baran, skulle man ha nio… |
| Tomtar | Borgsjö | 1946 | Tomtens utseende: Han var liten till… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.