Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Det finns inga sägner från Söderköpings kommun i Isofs digitala folkminnesarkiv. Men från resten av länet har det berättats om bland annat spöken och gastar.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Söderköpings kommun har vi inte hittat några sägner i Isofs databas. Det betyder inte att berättandet inte förekom här, utan beror sannolikt på att de ännu inte har samlats in eller digitaliserats.
I Östergötlands län som helhet finns däremot 383 sägner, nedtecknade mellan 1911 och 1961. Flest handlar om spöken och gastar.
I Västra Stenby socken berättades det år 1936 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Gastakrammata blev de förr. Min mor var i Vinnersta på begravning efter sin far. När hon gick hem om natten – det var en mils väg – blev hon förkyld och kräktes. Se'n sa' hon, att hon hade blivit gastakrammad. "Det kunde jag inte tro far min om", sa' hon. Men hon tog in brännvin med starkpeppar i och blev bra.
Sägnen hos Isof ( sida 8 av 40 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Västra Stenby socken år 1936:
Bergatroll bodde i Omberg. Det kom en bonde åkande; han hade varit i kvarnen. Då låg en trollpacka i diket, som åskan hade slagit ner på och fördärvat ena benet. "Var snäll och hjälp upp mej!" bad hon. "Det orkar jag inte med", sa' bonden. "Kom får du suga ur bröstet på mej!" sa' trollpackan. Det gjorde han, och sen orkade han hjälpa henne upp. "Får jag behålla min styrka till belöning?" frågade bonden, och det fick han. En jätte fick ta ett hår var år på en oxhud; världen skulle bli slut, när hela huden var renplockad. När han hade fått en bening ren, skrattade han, så hela Omberg skakade. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 3 av 40 i volymen)
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Hällestads socken berättade om dem år 1912:
I Ödeshög där skulle de ha vari e kärng, som skulle resa te Blåkulla. Men hennes man, han va knekt, han to den där smörja, som ho skulle ha å smörja ungsraka mä, den to han å smorde kalven mä, å de bar åt lufta mä kalven. Men han kom inte längre än över körktornet, för då sa knekten: »Se, nu flyger han över körka». Ä då trall kalven i backen, för di skulle inte få säja någe på en lång stunn. Men ödeshögs körktorn de ä högt. Ja har vari där, så ja har sitt'et.
| Väsen | Antal sägner i länet | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 95 | Min mormor berättade, att det var en… (”Spöksägen”, sida 4 av 50) |
| Troll och jättar | 70 | … Men då sa trolla åt onga: "I ska va… |
| Häxor och trollkarlar | 65 | Den där gubben, som bodde i den där gårn… |
| Skogsväsen | 47 | … Di kalla'na för skogsfrua. Gubben Lurä… |
| Vattenväsen | 46 | Skeppare kastade småpengar över… (”Vattenväsen”, sida 1 av 40) |
| Tomtar | 27 | Att det fanns tomtar förr, det är då… |
| Oden och osynliga hundar | 11 | Att Odens jakt har existerat, det vet jag,… |
| Tjuvmjölkande väsen | 7 | … Fick någon som kunde använda sig av… (”Bjäran”, sida 9 av 102) |
| Djävulen | 6 | … De gamla trodde, att Hin hade varit… |
| Maran och varulven | 4 | … Han vart förvandlader till varg i… |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | … De skulle hotas med orm. Lifgren mätte… |
| De underjordiska | 2 | En dräng skulle bäre hem e svartkânstebok,… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.