Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Det finns inga sägner från Torsås kommun i Isofs digitala folkminnesarkiv. Men från resten av länet har det berättats om bland annat troll och jättar.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Torsås kommun har vi inte hittat några sägner i Isofs databas. Det betyder inte att berättandet inte förekom här, utan beror sannolikt på att de ännu inte har samlats in eller digitaliserats.
I Kalmar län som helhet finns däremot 49 sägner, nedtecknade mellan 1922 och 1960. Flest handlar om troll och jättar.
I Locknevi socken berättades det år 1925 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
I ett berg bodde en jätte. En bonde, vilken en gång gjort jätten en tjänst, erhöll såsom en gärd av tacksamhet av honom en gåva, nämligen en lie. "Denna lie" sade jätten, "behöver du aldrig vässa; du må använda den hur mycket som helst. Men du får icke titta den i eggen när du råkar hugga den i sten." Detta tyckte bonden var en billig fodran och glad i hågen begav han sig hem för att prova den utomordentliga gåvan. Och verkligen, vad jätten sagt tycktes vara sant; dagen framskred, men lien var fortfarande lika vass vilket var så mycket märkligare som bonden under arbetet flera gånger varit i sten med den. Men han kom väl ihåg jättens råd att ej vid sådana tillfällen granska eggen på lien. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Kastlösa socken år 1936:
Det följande är avskrift av en uppteckning av ovanstående som N. Andersson egenhändigt uppskrivit och nu befinner sig i min ägo. Möjligen rör det sig om sådant, som ligger utanför Folkminnesarkivets direkta intressen, men som jag funnit det hela ganska sällsamt, kan det kanske förtjäna att förvaras. Närmast skulle det kunna rubriceras med ordet telekinesis, som lämpligen kan översättas med: kraften att på avstånd försätta föremål i rörelse. "Aftnarna den 8, 9 och 10 januari oroades jag och min hustru av buller, liknande det, då snöbollar träffa en plankvägg. Vi trodde strax, att det var okynniga människor, som på detta sätt bombarderade vår bostad, utgörande södra hälvten av skolhuset, varför vi ofta gingo ut för att taga reda på de förmenta fridstörarna, men kunde varken se eller höra någon, oaktat vi spanade efter dem långt in på nätterna, som voro synnerligen ljusa. Sedan vi gått till sängs hördes inga "kastningar" alls. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 14 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Frödinge socken berättade om dem år 1932:
Dä va en som skulle fare å sälje ull, å han feck löv å ro över sjön. När han hade komme ett stycke feck han höre e röst uti sjön som sa: "Hör du vante vännen min, vänn dett skepp från nordan vinn, i natt blåser dä i al å i tall, å i natt går mångens skepp all." Dä va ett sjörå, som di sär. En gång hörde ja di sa, dä va ett sjörå som va blinnt [som ej kunde se] å dä kom å sträckte fram hännera. Då to di ett järn, som hadde vatt i ellen å va rött och räckte'n. Han to om'et å sa: "Dä ä allt värmt i Sverjet [Sverige] än."
| Väsen | Antal sägner i länet | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 14 | Det var bergtroll vid Sommenäs i… |
| Spöken och gastar | 12 | … De blidde en myling å't, som danste mä… |
| Vattenväsen | 5 | En gammal gubbe hemma i Mellby berätta om… |
| Häxor och trollkarlar | 4 | Dä va soldater ute i kriget, å di bodde… |
| Djävulen | 4 | Ja geck på friereärne en kväll, å när ja… |
| Maran och varulven | 4 | … Dä va e trullpacke, som hadde bytt ut… |
| Tomtar | 3 | … Dä va tomten, som inte hade tyckt, att… |
| De underjordiska | 2 | … Då kom en underjordiskopp och sa: "Du… |
| Drakar och övernaturliga djur | 1 | De va en käring, som gick te en källa me… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.