Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1906 och 1950 skrev folkminnesinsamlare ner 112 sägner om övernaturliga väsen i Tanum.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 112 sägner från sju socknar som kan knytas till Tanums kommun. De är nedtecknade av 15 folkminnesinsamlare och handlar om elva olika typer av väsen. Flest, 25 stycken, handlar om tomtar.
I Bottna socken berättades det år 1928 om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig.
Det var en här på Gillingsmark i Bottna som de påstod hade en nisse, han hade god tur. Men när han dog flyttade nissen till Gisslegärde här. Då sa’ de till ägaren där: ”Nu har du fått Nilses nisse.” ”Å, ja ä god nisse själv,” sa’ han, det ville han inte erkänna. Men det skulle vara de som såg nissen, en kort människa i röd pickluva. Så skulle han ha mat, de gav honom mat i en svarvad träskål. Det var en gubbe som hade en nisse. En gång kom han och drog på ett halmstrå och pustade så tungt. Då sa’ gubben: ”Du behöver inte pusta så tungt!” ”Drar ja ifrån däj det ja dragit te däj blir du inte så frack!” sa’ tomten. Och sen blev gubben fattig.
Sägnen hos Isof ( sida 16 av 87 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Svenneby socken år 1943:
Det finns en plats som kallas ### här. Det var en sägen om det, att en flicka hade blivit bergtagen där. Man letade länge efter flickan, men hon blev borta. Då ringde de i kyrkklockorna för att trollet skulle släppa henne. En vacker dag fann de henne. Hon satt vid det berget, men hon var död. Hon hade slitit ut skorna på fötterna.
Sägnen hos Isof ( sida 22 i volymen i volymen)
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Kville socken berättade om dem år 1927:
Det var en gång en kvinna i Vren i Kville som hade fått ett barn. Nästan med detsamma som hon hade fött det bar hon det bort till ladugården och kastade det till en sugga, som bet ihjäl barnet. Suggan slaktades sedan och grävdes ner i en sumpmark i Torpane skog. Efter den dagen spökade suggan mycket där. Sagesmannen körde en kväll den vägen fram och då fick han se att det kom en sugga efter honom. Han visste ej om denna händelsen då, utan han trodde att det var en vanlig sugga och tänkte köra ifrån henne, men det gick ej, utan hon kom allt närmare. När hon kom tätt intill honom såg han också att hon såg så underlig ut, och ögonen glänste så besynnerligt. Hästen blev också så rädd att han darrade i alla leder och svetten rann av honom. Suggan gjorde dock inget ont utan försvann tämligen snart. Modern brukade också att spöka mycket hemma på gården efter det hon hade dött.
Sägnen hos Isof ( sida 14 av 35 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Tomtar | 25 | … Det fanns ingen av besättningen på… (”En sägen om en tomte, eller en skyddsande på en skuta”, sida 8 av 70) |
| Troll och jättar | 21 | I ett berg här i socknen som kallas… (”Jättar”, sida 11 av 87) |
| Spöken och gastar | 20 | … De trodde det var spöken där. I Kville… (”Spökplatser”, sida 74 av 87) |
| Drakar och övernaturliga djur | 12 | Det var en drake här vid Esperödmon. Han… (”Drake”, sida 17 av 88) |
| Vattenväsen | 10 | Det var en fiskare i Svenneby socken som… (”Sjörån”, sida 3 av 87) |
| Häxor och trollkarlar | 8 | Det skulle vara en gammal käring i… (”Påskkäringar”, sida 32 av 88) |
| Maran och varulven | 6 | Mara har jag riktigt sett. Hon tänkte att… (”Mara”, sida 1 i volymen) |
| Skogsväsen | 4 | … Det var skogsråa, som hade förvillat… |
| De underjordiska | 3 | Som barn hörde jag berättas att de sett… |
| Djävulen | 2 | … "Var är Rastad?" frågade djävulen, för… |
| Oden och osynliga hundar | 1 | Vi skulle akta oss för odens jakt, vet… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Tanums kommun ligger i trakterna kring Bohuslän, där tomten ofta kallades för nisse. Ordet förekommer i sägner från 29 socknar i området, och kan möjligen kopplas till närheten till Norge där tomte heter just nisse.