Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1865 och 1928 skrev folkminnesinsamlare ner 37 sägner om övernaturliga väsen i Örebro kommun.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 37 sägner från tio socknar som kan knytas till Örebro kommun. De är nedtecknade av tre folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest, tio stycken, handlar om tomtar.
I Lillkyrka socken berättades det år 1897 om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig.
Det var en bonde i Lysinge som hade bisar. Ock de tröskade ock mokade, ock aldrig vart det slut. Ock drängen, som var där, han skulle ut ock ta reda på det där en natt, ock då var det sju tomtebisar som korn ock knogade på var sitt ax: »Åhå, jaja, sju milar ock sju skylar!» stånkade de. »Jag skall, jägarn anamma, ge er, ni får gå ända åt hälsike med era sju skylar!» drog han till. Ock sen var de borta, tomtebisarna. Ock det blev fattigt för dem.
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Askers socken år 1865:
Uti Askers och Lennäs socknars skogsbygd omtalas sedan flera mansåldrar ett troll Ysätters Kajsa, som enligt sägen flera gånger uppenbarat sig, än såsom en gammal skinntorr gumma, än såsom ett medelålders fint fruntimmer klädd efter nyaste modet, men vanligast såsom en ung förtjusande flicka, alltid väl klädd och med långt särdeles vackert hår. Den som hade mod att länge och med lugn betrakta henne märkte dock snart en ting, som hon förgäfves sökte att fullständigt dölja, och detta var den långa svansen. Vände hon ryggen till fick man se att denna var urholkad som ett baktråg, och då kunde hon ej dåra någon. Nu tros det att åskan ihjelslagit henne likasom så många andra af hennes kamrater, hvilka mer och mer förminskas, då hvarje gång åskan slår ner något troll dödas. …
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Glanshammars socken berättade om dem år 1865:
Uti Gamla silfvergruf van vid Glanshammars kyrka skall bo en gast, som väcker folket nattetid. Nu höres han sällan och flera år kunna gå om utan att man förnimmer något ljud; men så kommer han åter och detta vanligtvis tre thorsdagsnätter å rad. Man tror att denna är den oroliga anden efter någon grufarbetare, som omkommit då Kristian Tyrann låtit fylla gruf öppningen med sten. Om denna gast är den samma som åsyftas af Herdman må vara osagdt. Emedlertid berättar denne att "I långliga tider skal tilförende wästan om grufvan hörts om af ftnarne ett gråtande och ett skriande såsom af et barn, tå thet får illa hugg och rijs."
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Tomtar | 10 | En torpare i Kärsta han hade tomtebisar.… |
| Troll och jättar | 9 | … Då han ej återkom, trodde man… |
| Spöken och gastar | 8 | … På hösten det sjunde året stördes dock… |
| Vattenväsen | 4 | Understundom händer det att strömkarlen… |
| Skogsväsen | 2 | I den så kallade Ladbacken har bott, och… |
| Maran och varulven | 1 | Den gamla af Olaus Magnus omnämnda… |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | Samma år, som Maria Pehrsdotter blifvit… |
| De underjordiska | 1 | … Trött af den långa vandringen fram och… |
| Drakar och övernaturliga djur | 1 | När prostinnan U. såsom flicka en gång… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.