Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1945 skrev folkminnesinsamlare ner 213 sägner om övernaturliga väsen i Ulricehamn.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 213 sägner från 27 socknar som kan knytas till Ulricehamns kommun. De är nedtecknade av 31 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 48 stycken, handlar om troll och jättar.
I Möne socken berättades det år 1934 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det berättas att trollen ibland kunde byta ut sina egna ungar mot människobarn. Då något barn var kinkigt, blev fult då det växte till eller på något sätt vanställt, troddes det vara en bortbyting. Det skulle då läggas på golvet och sopas mot dörren och ut med en björkkvast. Då kom trollkvinnan igen med det rätta barnet och tog sin unge tillbaka, troddes det. Även fullvuxna människor ville trollen föra in i sin boning. De blevo bergtagna, hette det.
Sägnen hos Isof ( sida 2 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Ulricehamns stad år 1937:
Det var en som kom från kvarnen i Ving, och han fick se en lyktgubbe. Det var mörkt. "Om du lyser mej hem, så ska du få en styver", sa karlen. Det gjorde lyktgubben. När de var komna dit där karlen bodde, kastade han en styver i en rishög. Rishögen blev kastad upp i luften så det braka! Trollet eller lyktgubben skulle ha rätt på sin styver.
Sägnen hos Isof ( sida 10 av 106 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Marbäcks socken berättade om dem år 1938:
Det var en gång ett skepp som låg i en hamn någonstans i världen. En natt fingo de, till sjömännens stora förskräckelse besök av ett havstroll. Trollet förstod att sjömännen blevo rädda, och sade till dem att vara lugna, det var endast så att hans hustru, havsfrun, skulle föda barn, men det kunde ej ske utan att en kristen människa var närvarande och han undrade nu om någon av de närvarande männen ville följa honom ned till hans boning. Sjömännen voro förstås tveksamme om de skulle våga ge sig ned i djupet, men till sist var det en som lova att följa med. Trollkungen blev glad över detta och sade att mannen skulle ej behöva göra honom denna tjänst för intet, utan han skulle få hederligt betalt. Så snart trollet och sjömannen voro komma i vattnet, dela detta sig och det blev en fin väg ned till hafsfruns slott. Detta var så fint att sjömannen aldrig sett dess like. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 12 av 106 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 48 | Det var inte precis fabler att det fanns… (”Jättar”, sida 32 av 106) |
| Spöken och gastar | 34 | Det var en kvinna som hette Johanna. Hon… (”Spökeri”, sida 10 av 102) |
| Vattenväsen | 29 | … Han stanna och lyssna och hörde då hur… (”Näcken”, sida 6 av 106) |
| Tomtar | 18 | … Gubbarna hade tomtar och kärringarna… (”Tomtar”, sida 45 av 106) |
| Häxor och trollkarlar | 16 | Spottade man i en virvelvind, så var man… (”Häxor”, sida 52 i volymen) |
| Skogsväsen | 15 | Benämningar på manliga skogsväsen har… (”Skogsväsen, Skogsbysen”, sida 10 av 64) |
| Maran och varulven | 14 | Det var en häst, på ett ställe, som mycket… (”Sägner om maran”, sida 53 av 64) |
| Tjuvmjölkande väsen | 10 | … Om mjölkhare se här under rubriken… (”Bjäran”, sida 4 i volymen) |
| Oden och osynliga hundar | 10 | En del påstår att Odens jakt består däri,… (”Odens jakt”, sida 1 av 88) |
| Djävulen | 9 | … Kontraktet han skrev med Hin onde sattes… (”Djävulen.”, sida 1 av 22) |
| Drakar och övernaturliga djur | 8 | I Vistbergen fanns drakar. En person från… (”Drakar”, sida 26 i volymen) |
| De underjordiska | 2 | Strax söder om vägkorset vid Röshult är… (”Älvor”, sida 33 av 64) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Ulricehamns kommun ligger i trakterna där Västergötland, Halland och Småland möts. Sägner om Odens jakt med osynliga hundarna återkommer i totalt 37 socknar i det här området.