Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1932 och 1950 skrev folkminnesinsamlare ner 83 sägner om övernaturliga väsen i Lidköping.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 83 sägner från 15 socknar som kan knytas till Lidköpings kommun. De är nedtecknade av åtta folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 19 stycken, handlar om troll och jättar.
I Saleby socken berättades det år 1947 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var en gubbe i Saleby som hette Johannes Andersson. Han var litet originell. Sommar och vinter gick han med träskor. Han var litet smideskunnig också. En kväll skulle han gå till smedjan efter ###. När han skulle öppna dörren, så hörde han att det slog på städet i smedjan. När han fick upp dörren, så fick han se att smedjan var full med troll. De höll på att smida liar. Det var små klumpar med stora huvuden. När han kom in i smedjan, så försvann de.
Sägnen hos Isof ( sida 31 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Otterstads socken år 1938:
På Stola på Kållandsö fanns ett spöke. Det var en vit dam som gick trappa upp och trappa ned om nätterna. Ofta lämnade hon blodspår efter sig. Särskilt var det på en tröskel. Och det gick inte att tvätta bort den blodfläcken. Samma år som Stola separerades, så fick byggmästaren se denna vita dam försvinna i en vägg. Han gick dit med detsamma och satte dit ett kors. Dagen därpå bröt han upp väggen. Därbakom hittades ett fruntimmers skelett. Det skelettet grävdes ned på Otterstad kyrkogård. Och efter den dagen spökade det inte mer.
Sägnen hos Isof ( sida 46 i volymen i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Väla socken berättade om dem år 1944:
Det var en som hette Anders i Närefors, men de kallade honom Härjen. Han var måg åt mjölnaren i Närefors. Han hade varit tre torsdagskvällar vid forsen, där Näcken spelade, och varje gång hade han haft en svart katt med sej och gett Näcken. Sen tredje torsdan var han fullärd. Härjen var en väldigt bra speleman. Sen jag fick radio, har jag hört flera av hans valser och polskor.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 20 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 19 | Det var en gubbe de kallade Kajsen, men… |
| Spöken och gastar | 18 | På Traneberg har det spökat. Lagman Becker… (”Spökeri”, sida 4 av 36) |
| Vattenväsen | 12 | … Det var nog något sjörå, som förorsakat… (”Vattenväsen”, sida 1 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 8 | … Det var häxeri. Det var finnarna, som… (”Häxor och trollkarlar”, sida 6 i volymen) |
| Djävulen | 7 | En gång skulle en skomakare ock fan arbeta… |
| Maran och varulven | 4 | När drängen kom till stallet på morgonen… (”(andeväsen.) Maran m.m.”, sida 1 av 2) |
| Tomtar | 3 | Det var en bonde, som hade ett par tomtar.… |
| Tjuvmjölkande väsen | 3 | Mjölkharar talte de allt om. Man skulle… (”Bjäran”, sida 3 av 58) |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | En gång kom far hem och sade att det var… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 18 av 62) |
| Skogsväsen | 2 | … Då de nu gick där och pratade fick den… (”Sägen Skogsväsen”, sida 1 av 14) |
| De underjordiska | 2 | Jordandar, jag vet mycket väl att det… (”Vättar”, sida 25 i volymen) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | Min mor talade om Odens jakt. Det var en… (”Odens jakt”, sida 1 av 36) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.