Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1926 och 1948 skrev folkminnesinsamlare ner 112 sägner om övernaturliga väsen i Laholm.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 112 sägner från nio socknar som kan knytas till Laholms kommun. De är nedtecknade av 23 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 32 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Veinge socken berättades det år 1928 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var medan jag var hemma i Syllinge. Vi voro ett par ungdomar, som gingo hem från en påskeld. Då hörde vi ett skrattande ljud i luften, men då såg vi inget. Ungefär 800 m. längre fram strök gasten förbi oss, och vi kunde se honom. Han såg ut som ett grått benrangel. Han var nog inte mer än en hundra meter ifrån oss då. Då hördes ett kvirkande läte, ungefär som från en härvel. Det är många som ha hört den gasten. Åsen, där han brukar hålla till, kallas Skrattås.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 10 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Knäreds socken år 1931:
Då Vänneån var isbelagd och månen lyste över det vintriga landskapet vid skvaltkvarnen kunde Brånalts bybor förr i tiden med ett stålbetsel betvinga näcken till att draga hem stora vedlass nedåt ån uppifrån Björnalteskogen. Platsen strax ovanför där skvaltan stod kallades Horsan. Månen nämnes ofta "Brånalte sol", mest av kringliggande byars gamle.
Sägnen hos Isof ( sida 7 i volymen i volymen)
Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Så här kunde det låta när man i Knäreds socken berättade om dem år 1932:
En kvinna trodde hennes eget barn var förbytt med en trollunge. Hon undra många gånger hur hon skulle få veta verkliga förhållandet. Hon tog en gång och kärna smör i en kaffekopp. Barnet som såg det sade jag har sett denna skogen växa och brinna tre gånger, men ej kärnas smör i en kaffekopp. Nu viste hustrun att det var en trollunge, hon tog den i nacken och tänkte kasta den in i en varm bakugn, Men då kom trollet och ryckte sin unge till sig, och lemnade kvinnans barn tillbaka.
Sägnen hos Isof ( sida 1 i volymen i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 32 | … Det påstods därför, att hon spökade i… (”Spöken”, sida 4 av 15) |
| Vattenväsen | 20 | … Han såg ett tänt ljus vid sidan om lien… (”Bäckamannen”, sida 3 av 67) |
| Troll och jättar | 19 | Nära Knäreds kyrkoby ligger en hög kulle… (”Trollen”, sida 2 i volymen) |
| Tomtar | 8 | Det var en piga, som skulle ut på logen… (”Goenisse”, sida 3 av 64) |
| De underjordiska | 8 | I en längesedan svunnen tid kunde somliga… (”Konsten att kunna spela "Älvadansen".”, sida 7 av 40) |
| Häxor och trollkarlar | 7 | Bästa medel mot troll och trolldom är… (”Medel mot troll o trolldom”, sida 20 av 52) |
| Skogsväsen | 4 | Skogsnuan visade sig en och annan gång i… (”Skogsnuvan”, sida 1 i volymen) |
| Djävulen | 4 | Namn, som troligen betydde detsamma som… (”Namn på djävulen”, sida 1 av 90) |
| Tjuvmjölkande väsen | 4 | Mjölkhare tillverkades av någon eller… (”Mjölkhare”, sida 6 av 62) |
| Oden och osynliga hundar | 3 | … Det var "Odens honga", som voro ute,… (”Odens jakt”, sida 4 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 2 | … – Där er en kulle eller hög – i hvilken… (”Draken och skatten”, sida 15 av 40) |
| Maran och varulven | 1 | Förr trodde folk att maran var en… (”Maran”, sida 10 av 40) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.