Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1932 och 1933 skrev folkminnesinsamlare ner fyra sägner om övernaturliga väsen i Härnösand.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Härnösands kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fyra sägner i databasen som kan kopplas till Härnösands kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. Två handlar om de underjordiska.
I Häggdångers socken berättades det år 1933 om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting.
Uti Hägdånger talar man om Lucifers släkte, som blev förvisat till bergens inre. Min mor har efter sina föräldrar berättat en sägen från Hägdånger. En vallflicka satt på en stenhäll. Snart fick hon höra, att två röster trätte inne i berget. Den ena sade: "Hellre än du ska ha det, ska hon ha det - hon som sitter på berget." Strax kom ett skrin upp till flickan. Vad som fanns i det, nämndes ej.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 4 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Häggdångers socken år 1932:
Det var här ute vid Rogsta, nånstans som hör deras sjötrakt till, och dom var ute, och det tegas till storm, och då hade dom sett en karl som kom och åkte skidor på vattnet, och han sa åt dom: "Tag upp era nät, det blir ett ilande väder!" Själv skulle han "till Storjungfrun och stå fadder", hade han sagt. Och det blev en sådan storm, men då hade dom hunnit få opp sina nät. Det är sjörå som varnar för storm. Min svärfar han hörde det tog i kokhus-dörren och drog upp henne [öppnade den]. Och han hörde inte det gick över golvet, men han kände att det drog i täcket. Då var det fråga om att han skulle ut och ta opp redskapen, för då blev det storm. Jag har också hört själv hur det har tagit i kokhusdörren
Mjölkharen, bjäran och puken var väsen som en häxa skapade för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Bjäran gjordes av garn, stickor eller trasor och fick liv genom trolldom. Många sägner handlar om hur någon sköt en mjölkhare med silverkulor. Så här kunde det låta när man i Häggdångers socken berättade om dem år 1933:
I Hägdånger skaffar man sig en "bara" genom att lägga sammans sju sorters garn och i detta drypa tre droppar blod ur ena lillfingret samt detta uttala följande besvärjelse: Du ska' för mej här på jola "springä", och ja ska för dej i helvetet "brinnä". Baran skulle dra till huset pengar, mat och annat av värde. En gumma trodde sig ha sett en sådan i en sjöbod vid fiskarhamnen, "Salomshamna".
Sägnen hos Isof ( sida 3 av 4 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| De underjordiska | Häggdångers | 1933 | Min matmor Märta Edlund i Hartung å Alnön,… (”Vittrornas kor”, sida 1 av 4) |
| De underjordiska | Häggdångers | 1933 | Uti Hägdånger talar man om Lucifers… (”Vättar. Underjordiska makter, "Lucifers släkte"”, sida 2 av 4) |
| Tjuvmjölkande väsen | Häggdångers | 1933 | I Hägdånger skaffar man sig en "bara"… (”"Baran" (= puken i Värmland)”, sida 3 av 4) |
| Vattenväsen | Häggdångers | 1932 | Det var här ute vid Rogsta, nånstans som… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.