Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1930 och 1948 skrev folkminnesinsamlare ner 21 sägner om övernaturliga väsen i Forshaga.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 21 sägner från två socknar som kan knytas till Forshaga kommun. De är nedtecknade av tre folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Flest, fem stycken, handlar om troll och jättar.
I Övre Ullerud socken berättades det år 1930 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det skall finnas en silverkrona i Ransäters socken, som man en gång skall hava stulit från trollen. Det var en vallkulla som höll till på sätern med sina kreatur. En natt så kom det trollpack från skogen in till henne. Och de hade bestämt att vallkullan skulle stå brud till en av deras söner. Vallkullan hade en hund hos sig. Som hon anade att trollen ville göra henne ont, så skyndade hon att sätta något tecken på hunden och visade honom till sitt hem. Det dröjde inte så länge, för än en av bondens drängar kom till fäboden med en bössa. Som han anade att trollen var i stugan, så sköt han ett skott över stugans tak. Och då kommo alla trollen utdunsane och dundrade in åt storskogen. När drängen kom in i fäboden, så stod vallkullan klädd till brud med en skön silverkrona på huvudet. De voro icke sena att taga kronan av huvudet och allt det andra som trollen hade satt på henne till smycke och for hem med det. Den kronan fingo trollen aldrig tillbaka. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 6 av 78 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Övre Ullerud socken år 1943:
Under Upplandabron där Ängbäcken, som rinner mot norr, faller ut i Klarälven, där kunde en lära sig spela fiol av näcken. Det var en sockenbo, som gick dit 2 torsdagsnätter för att få lära sig spela. Den 3:e torsdagsnatten slängde näcken till honom en svart hatt och sedan blev han obegripligt styv att spela.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 76 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Övre Ullerud socken berättade om dem år 1934:
Det fanns "tômter" i Rud förr i världen. Där kunde folk aldrig hålla på att arbeta längre än till skymningen. Hållde de på längre så förde tomtarna väsen om natten. Men folk stog sig gott där, för det var inte illa att ha tomtar. De drog till, när det fattades. Bonden där hade hö kvar på gården om våren så att han aldrig behövde köpa.
Sägnen hos Isof ( sida 39 av 57 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Maran och varulven | Nedre Ullerud | 1932 | De trodde, att maran var en människa.… (”Maran”, sida 22 av 34) |
| Maran och varulven | Nedre Ullerud | 1932 | De trodde att maran kom från luften. Det… (”Maran.”, sida 23 av 34) |
| Maran och varulven | Övre Ullerud | 1943 | För att skydda hästarna mot maran, hängde… (”Maran”, sida 9 av 76) |
| Skogsväsen | Övre Ullerud | 1930 | Det var en dräng som låg i skogen och… (”Skogsväsen”, sida 2 av 78) |
| Skogsväsen | Övre Ullerud | 1930 | Min farbror var skomakare. Han ägde ett… (”Skogsväsen”, sida 3 av 78) |
| Skogsväsen | Övre Ullerud | 1930 | Det har berättats om en man som var gift… (”Mannen som gift sig med skogsrån”, sida 4 av 78) |
| Spöken och gastar | Nedre Ullerud | 1948 | Det finns galgbackar i Nedre Ullerud, och… (”Spöken.”, sida 1 av 4) |
| Tjuvmjölkande väsen | Övre Ullerud | 1934 | En sådan hare som sprang i ladugårdarna… (”Bjäran”, sida 48 av 57) |
| Tomtar | Övre Ullerud | 1934 | Det fanns "tômter" i Rud förr i världen.… (”Tomtar”, sida 39 av 57) |
| Tomtar | Övre Ullerud | 1943 | "Måns där väst" i Butorp hade en häst,… (”Tomtar”, sida 6 av 76) |
| Tomtar | Övre Ullerud | 1943 | Anna på hörne var en gumma, som påstod… (”Tomtar”, sida 7 av 76) |
| Tomtar | Övre Ullerud | – | Mormor såg en tomte, som satt på en sten… |
| Troll och jättar | Övre Ullerud | 1930 | Det skall finnas en silverkrona i… (”Troll”, sida 6 av 78) |
| Troll och jättar | Övre Ullerud | 1943 | När jag var 18-19 år, det var 1881, var… (”Troll”, sida 3 av 76) |
| Troll och jättar | Övre Ullerud | – | Det var en gång en bergdusa, som hade… |
| Troll och jättar | Övre Ullerud | – | Det var två pigor, som råkade till att… |
| Troll och jättar | Övre Ullerud | – | Min mormor berättade om en kvinna, som… |
| Vattenväsen | Övre Ullerud | 1930 | Min far låg vid en smedja en gång. Och… (”Strömkarlen”, sida 1 av 78) |
| Vattenväsen | Övre Ullerud | 1943 | Under Upplandabron där Ängbäcken, som… (”Näcken”, sida 1 av 76) |
| Vattenväsen | Övre Ullerud | 1943 | En kväll när masmästaren i Långbanshyttan… (”Sjörået”, sida 2 av 76) |
| Vattenväsen | Nedre Ullerud | – | Strömgubben höll till vid vattenfallen.… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.