Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1926 och 1939 skrev folkminnesinsamlare ner 106 sägner om övernaturliga väsen i Kristinehamn.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 106 sägner från sex socknar som kan knytas till Kristinehamns kommun. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, 19 stycken, handlar om vattenväsen.
I Visnums socken berättades det år 1926 om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna.
De som far på sjön såg sjörå, mor min såg när hon hade klädstreck upphängda över Kilsviken, då blev det antingen en olycka eller storm efteråt. Det var en skeppare på Vänern som de kalla Medvind. Sjöjungfrun hade kommit upp i en båt och blivit förtjust i honom. Hon var kvar till solen gick upp, men då måste hon gå. Men då sa' hon att han fick önska sig nånting. Då önskade han att få medvind så fort han fått en last. Och han fick alltid vind så fort han fått lastat om det också var bleka sjön.
Sägnen hos Isof ( sida 16 av 93 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Rudskoga socken år 1936:
Det var bergtroll också förr. Min far var född i Runnäs i S. Råda. En piga där var borta en kväll, o när hon gick hem, mötte hon en vallkulla som hade en sju à åtta kor. En ko sprang fram o nosa på förklät på flickan. "Den där får du ta," sa' vallflickan. Och det var en riktig ko. På ett ställe i närheten där bytte trollen med folket. "Sex getter o den sjunde bocken mot svarte koa byter som ve dôrra står," ropa de. "Ja, dä må vare hänt," sa bonden. Det blev så, o folket tjäna på 'et.
Sägnen hos Isof ( sida 21 av 100 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Visnums socken berättade om dem år 1926:
Det fanns tomtar i stallet vid Kilsbyn (Visnums-Kil). Det var en som hette Göran som fick en örfil när han börja svära. Så det skall de passa sig för. När ja' tjänte i Medhamn (Visnums-Kil) och höll på att städa till jul, så sa' matmora åt mig att jag inte skulle skura under sänga. Men jag lyfte på sängomhänget och titta, och där hitta ja' en liten rund ask. I den låg två små tomteluver så stora så man kunde få knytnäven in i dem. På julkvällen gjorde matmora i ordning mat i ett stenfat, skorpor och kaka, smörgås, gröt och fisk, å så sa ho: "Vem av er ska gå te märra mä dä här?" Anders, äldste sonen, gick. På julmorron titta ja under sänga, då va allt luvera borta. Då på morron sa' mora: "Gå nu te märra å ta in fatet." Ja' gick dit, å fatet var så diskat och fint, så det kunde inte märren ha gjort, hon var rädd för fatet.
Sägnen hos Isof ( sida 58 av 93 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Vattenväsen | 19 | Vi bodde i närheten å Vänern å vi såg när… (”Sjörån”, sida 22 av 93) |
| Troll och jättar | 17 | I ett berg vid Edstorp (Visnums-Kil) fanns… (”Troll”, sida 50 av 93) |
| Tomtar | 16 | Det var på ett ställe som de hade en tomte… (”Tomtar”, sida 53 i volymen) |
| Skogsväsen | 13 | Det var skogsrår som hade byggt under… (”Skogsväsen”, sida 16 av 100) |
| Spöken och gastar | 12 | Lyktgubbar kan man allt få se både här… (”Lyktgubbar”, sida 49 av 54) |
| Häxor och trollkarlar | 11 | Trollpackorna for till Blåkulla var… (”Blåkullafärder”, sida 3 av 49) |
| Maran och varulven | 6 | Maran kom på bröstet så att de ej kunde… (”Mara”, sida 2 av 54) |
| Djävulen | 5 | Det var en gång en bonde som var ute på… (”djävulen. Saga!”, sida 2 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 5 | Om man vill kalla ormar till sig så skall… (”Ormar”, sida 10 av 93) |
| Tjuvmjölkande väsen | 2 | Det var en käring i Skråckvik som de… (”Bjäran”, sida 3 av 55) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.