Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1859 och 1950 skrev folkminnesinsamlare ner 151 sägner om övernaturliga väsen i Falkenberg.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 151 sägner från 23 socknar som kan knytas till Falkenbergs kommun. De är nedtecknade av 19 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 32 stycken, handlar om troll och jättar.
I Källsjö socken berättades det år 1927 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var år 1836. Min älsta syster var nyfödd – men inte kristnad så det fick hållas vakt och brännas ljus och vara eld i spiseln så att trollen inte gjorde byte. Fargubben vaktade. En kväll blev han sömnig, lade barnet på ett lågbent bord som kallas tavla – huvudet på de korslagda händerna på bordet och lurade till. Med ens for han upp. Ungen hade skrikit argt till. Det kraslade utanför stugan. Men den gången gick det inte för trollen.
Sägnen hos Isof ( sida 2 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Stafsinge socken år 1935:
Det skulle vara bra att bära en vitlök på sid eller i munnen till skydd mot onda makter. Det var också bra att rita in kors med krita över dörren eller lägga vitlök under tröskeln för att troll ej skulle skada hemmet. När en körande mötte ett spöke och hästen ej vill gå, så var det bra att binda en vitlök i svansen på honom, då gick han, och spöket kunde ej längre ### göra något ont. Ville man se, hurudant spöket såge ut skulle, skulle man titta genom "huvalaget" (betseltyget) på hästen. Om man fick se ett spöke utanför fönstret, kunde man skydda sig för dess onda avsikter om man från den öppna spiseln kastade glöder mot rökfånget tre gånger. Det var riskabelt att gå mitt på vägen. Man ### borde alltid hålla sig på sidorna. I vägen mitt gångo de döda eller gastarma, och där kundeman bli "gastkramad".
Sägnen hos Isof ( sida 12 av 110 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Alfshögs socken berättade om dem år 1935:
Det var på ett ställe, som hette Väppered. Där hade de lyckats fånga bäckahästen och lagt betsel på honom, och så länge han hade betsel på sig kunde förtrollningen inte brytas. Hästen användes länge i arbete på gården, och ägaren var så glad över honom, därför att han ej behövde något foder, men då de andra hästarna selades av, fick han alltid behålla betslet på. Men så en dag kom en främling till gården, där bäckahästen jämte en annan häst stod bunden. Den senare stod och åt hö och hade betslet hängande på lokan. Bäckahästen hade betslet på och åt ej. Mannen tyckte det var synd om honom och trodde, att han ej kunde äta, varför han tog av honom betseltyget. I detsamma var han försvunnen och syntes aldrig mer.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 6 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 32 | … Då hon kom i närheten av en bergkulle,… (”Bergväsen”, sida 25 i volymen) |
| Spöken och gastar | 27 | Det berättas att vid Lynga i Skrea socken… (”Lyktgubbar.”, sida 3 av 6) |
| Vattenväsen | 19 | Det var en kälting, som gick och hade… (”Vattenväsen.”, sida 3 i volymen) |
| Maran och varulven | 14 | Maran var nåt trolltyg. Hon pinade folk… (”Maran”, sida 2 i volymen) |
| Tomtar | 12 | … Den ene hade en tomte, och den bonden… |
| Skogsväsen | 9 | Förr vid höskörd av beteshagar och… (”Skogsfrun”, sida 24 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 8 | … Det skulle vara till att skrämma häxorna… |
| Djävulen | 8 | Djävulen var en väldig potentat med… (”Djävul, jättar och gastar”, sida 11 i volymen) |
| Oden och osynliga hundar | 7 | När hoajakten hörs, är det inte värt att… (”Odens jakt”, sida 15 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 6 | En bjära eller mjölkehare gjordes av solv… (”Bjäran”, sida 3 av 6) |
| De underjordiska | 6 | Man hade för sig att det fanns en, de… (”Vättar”, sida 13 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Här har talats om en konstig so, som går… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Falkenbergs kommun ligger i trakterna där Västergötland, Halland och Småland möts. Sägner om Odens jakt med osynliga hundarna återkommer i totalt 37 socknar i det här området.